Paddlaren

Extrema flöden i Rotälven

2009-02-26T05:03:00.000-08:00

I årets första nummer av Paddling som kommer ut den 10 mars finns en artikel om en tur på Rotälven förra våren under extrema vattennivåer.

Många gånger har man drömt om att skapa ett totalt vattenkaos genom att öppna luckorna till en stor damm för fullt. Den här gången gick denna dröm i uppfyllelse och vi fick paddla i vattennivåer som sällan uppmätts i Rotälven.

Det var jag Dennis Franzén, Stefan Pettersson och Simon Berglund som körde och hela historien finns i tidningen, men nedan kan ni se några ytterligare bilder som inte kom med i tidningen.

Nedan ser ni Dennis och Stefan när de hjälper kraftbolaget och nödöppnar luckorna till Mossidammen. Vi visste i det här skedet inte riktigt vad det skulle ge för effekt, men efter ett par timmar hade vi fått mer besked än vi bad om...

När vi efter Paddlingen skulle tas oss vidare till Knärån fick vi vända flera gånger på vattensjuka grusvägar. De rekordstora snömängderna i kombination med värme hade skapat ett extremt vårflöde.

Min artikel i Outside

2008-08-15T07:12:00.001-07:00

I augustinumret av äventyrstidningen Outside, som precis har kommit ut, finns en artikel med mig som undertecknad. Den handlar om tjusningen med att paddla nya älvar och göra nyturer, samt om varför jag själv har lagt av med tävlandet för att satsa på utförspaddling istället.

Artikeln är ganska personlig och en del av det jag skriver om hade jag tänkt skriva om här, men har bara inte hunnit än. Det är alltid bra med forspaddling i media och jag hoppas givetvis inspirera fler till att börja med utförspaddling.

Det är också en del fina bilder med i artikeln. Bland annat är tidningens förstauppslag en bild på mig som John Juter tog på Främmerån förra året, när vi paddlade den för första gången. Ytterligare fotocred går till Dennis Franzén och Simon Berglund som bidragit med de andra bilderna.

För den som även gillar kajakäventyr på havet finns ett utdrag ur Babs Lindmans nya bok om hennes solopaddling längs Norges kust med i samma nummer av Outside.

Brant paddling i Rivsjövasslan

2008-08-07T01:07:00.000-07:00

Efter vår händelserika tur på Ämån övertalade Daniel mig att hänga på till Rivsjövasslan dagen efter. Daniel m.fl. hade gjort förstapaddlingen av den i våras, men man hade lämnat flera fall okörda och speciellt ett av dem var han sugen på nu. Rivsjövasslan är ett av Sveriges absolut brantaste vattendrag som har paddlats även om större delen av fallhöjden är ofarbara vattenfall. Gradienten ligger på över 50 m/km vilket kan jämföras med till exempel pool-drop-meckat Gaustaälven som snittar på mindre än 20 m/km. Å andra sidan är större delen av Gausta farbar.

(Simon Eriksson i Sprutfallet.)

Planen var att kliva upp 07.30 för att komma iväg från Dala-Floda så tidigt som möjligt eftersom vi hade cirka 15 mil upp till Älvdalens skjutfält där Rivsjövasslan störtar utför bergssidan och ner i trängsletdammen. Teamet var jag Daniel, Simon och Anton. Jag hade hoppats på att kunna sitta i bilen på väg hem vid 14-15 tiden på eftermiddagen. Men för att göra en lång historia kort så skulle det bli lite senare än så. Efter att först ha bytt bilar ett par gånger i Floda av olika anledningar hämtades en bil som precis varit inne på service från Borlänge och färden kunde efter många om och men börja. Dessvärre tankades den full med bensin i Mora och 2,5 mil senare stannade motorn. "Det är väl inte en dieselbil?".

(Här bärgas vår bil efter att motorn stannat längs vägen.)

Ytterligare väntan och ett antal telefonsamtal senare satt vi i en bärgningsbil på väg tillbaka till Mora. Klockan hade redan passerat tiden då jag hade hoppats vara på väg hem och det såg väldigt mörkt ut med en hel arbetsdag sumpad på ingenting. Men skam den som ger sig, grabbarna var helt inställda på att paddla vattenfall idag och snart låg kajakerna lastade på en ny och fräsch hyrbil.

(Daniel devlar efter att drömmen om vattenfall återuppväckts.)

Runt klockan 18 var vi redo för att paddla det första vattenfallet. Det var lägre vatten än i våras och det såg lite benigt ut, men det gick. Daniel och Simon körde flera gånger utan incidenter. Sedan bars kajakerna upp till bilen igen och vi åkte vidare någon kilometer för att hucka det sista fallet som aldrig körts tidigare.

(Sveriges svar på Ula falls eller Dry meadow Creek. Fast större delen ofarbar.)

Naturen är helt fantastisk där Rivsjövasslan störtar ner utför bergssidan. Den bildar enorma jättegrytor med vattenfall som spiller över till nästa gryta och så vidare. Fallhöjden på den brantaste kilometern är nästan 100 m. Det påminner lite om de berömda Ulafallen i Norge med den viktiga skillnaden att de går att paddla, medan Rivsjövasslans fall är alltför steniga och grunda för att gå att paddla med alla kroppens ben hela.

(Daniel spänner ett rep tvärs över fallkanten som sista möjlighet att få stopp.)

Som säkerhetsåtgärd spändes en lina tvärs över ån precis före det första ofarbara fallet så att det skulle vara möjligt att få stopp på kajak eller simmare innan de störtade ner i avgrunden. Nu hade klockan hunnit bli 20 på kvällen och tyvärr var det en aning svagt ljus för att få perfekta bilder, men det blev ändå helt okej. Med avsikt har jag utelämnat de bästa bilderna här eftersom de sannolikt kommer att publiceras i den fantastiska tidskriften Paddling. För att få ta del av hela härligheten rekommenderar jag er därför att skaffa en prenumeration på Paddling.

(Här kör Daniel det första cirka sex meter höga vattenfallet)

(Här är filmen som Daniel gjorde från förstapaddlingen i våras)

Ett av mina värsta ögonblick

2008-08-06T12:07:00.000-07:00

Under paddlingen på Ämån råkade jag ut för ett av mina värsta ögonblick under min paddlingskarriär. Vi hade kommit fram till Bössfallet som är en av de två svåraste passagerna på turen. Alla rekade och jag stod kvar nere vid bron och fotade när Julle, Anton och Daniel paddlade ner. De övriga stod också och tittade på och bestämde sig sedan för att bära forsen. Jag hade paddlat denna fors flera gånger tidigare och kört ett par olika linjer som båda fungerat bra. Själva kruxet i forsen är slutpartiet där vattnet kläms ihop i en smal passage mellan två vertikala bergväggar. Passagen inleds med en grytliknande vals som suger åt sig vatten från alla håll. Några meter bakom valsen finns en stor överspolad klippa mitt i ån. Mellan klippan och den högra bergväggen finns en smal skreva som är cirka en meter bred där mycket vatten spolas rakt ner som i ett hål. Detta ställe är väldigt otrevligt och potentiellt skulle det under vattenytan kunna sitta stockar och liknande som fastnat i den smala passagen. Till vänster om klippan är det ofarligt att paddla, det är bara väldigt grunt.

(Nedre delen av Bössfallet med valsen jag fastnade i och skrevan på höger)

På bilden ovan ser man valsen jag fastnade i och några meter längre ner på höger sida ligger den otrevliga skrevan. När det är lågt vatten går allt vatten genom skrevan och det går inte att paddla på vänster sida, där ligger då klippan bar.

(Skrevan på högersidan som jag spolades ner genom.)

Den enklaste vägen förbi denna passage vid detta vattenstånd är att paddla hårt vänster och skrubba över sten vid sidan om valsen (se Antons linje nedan). Jag har paddlat forsen flera gånger tidigare och har kört den linjen, men nu tyckte jag att den kändes lite för lätt. En betydligt svårare men mer elegantare linje vore att försöka boofa över valsen och därigenom slippa skrapa över stenar. Jag gjorde därför det ödesdigra misstaget att missbedöma min egen förmåga och hur svår valsen skulle vara att ta sig över. I övermod beslutade jag mig för att försöka med en svårare linje än nödvändigt.

(Daniel tog en linje i kanten av valsen mellan min och de övrigas.)

Jag gick upp till kajaken och paddlade ut. Jag kom lite snett på en sten i ett tidigt skede, men jag återfick kursen snabbt och kom in mot valsen ungefär i den riktning jag tänkt, men bakvattnet ovanför valsen gjorde att jag hade alldeles för låg fart och fallkanten ner mot valsen sluttade på ett sätt som gjorde det svårt att boofa. Jag gick därför alltför djupt ner i valsen och som effektivt stoppade min framfart och sög tillbaka mig ner i sidsurf. Valsen är av pour over-typ och jag fick vinkla upp kajaken i 90 grader samtidigt som jag gjorde ett mycket högt stöd. Precis efter att jag fastnade i valsen var jag ganska nära att komma ur den, men sedan sögs jag fast i botten och hade fullt sjå att bara stötta för att hålla huvudet över ytan.

I detta ögonblick gick många tankar genom huvudet. Om jag verkligen hade satsat på det hade jag kanske kunnat försökt röra kajaken på ett så aggressivt sätt att jag hade kommit loss ur valsen, men jag bedömde det som ganska sannolikt att jag då skulle komma ur uppochner och sugas ner i skrevan i denna position. Det kändes inte så lockande med tanke på att jag skulle kunna fastna i denna position i skrevan. Istället funderade jag på om jag skulle kunna ta emot en kastlina från den position jag var i. Min slutsats var att jag omöjligt skulle kunna ta emot den samtidigt som jag stöttade eftersom jag knappt med båda händerna på paddeln kunde hålla huvudet över ytan. Jag hörde rop från stranden om att hålla ut, men ingen lina kom så jag beslutade mig för att försöka få ett djupt andetag och sedan rycka kapellet och hoppas på det bästa. Jag hade då kämpat i minst 20 sekunder liggandes på ett högt stöd och kände hur musten började gå ur kroppen eftersom pulsen var på max samtidigt som det stänkande vattnet hindrade mig från att ta djupa andetag. Jag ville därför simma innan all kraft var slut så att jag skulle kunna hålla andan under vattnet om det krävdes.

Jag drog in luft, släppte paddeln och ryckte kapellet samtidigt som jag hamnade uppochner. Jag tog mig ur kajaken och kom upp till ytan i valsen. Precis samtidigt kommer en kastlina från stranden och jag greppar tag i linan i hopp om att de ska kunna dra mig till vänster om klippan i mitten. Strax därefter känner jag dock hur vattnet får grepp om mig och jag spolas rakt ner i den smala skrevan. Jag släpper repet och hoppas att det inte finns någonting jag kan fastna på under vattnet, för då kommer det vara kört. Lyckligtvis spolas jag rakt igenom och kommer upp till ytan nedanför skrevan, men samtidigt känner jag hur kastlinan har trasslat in sig runt min kropp trots att jag släppt den. Jag känner hur linan bromsar upp kroppen och plötsligt tar det tvärstopp och jag känner hur repet dras åt runt mitt högra ben i knävecket under knät. Ungefär samtidigt som jag spolades ner i skrevan släppte de kastlinan från land också, men den måste ha fastnat runt någon sten för repet håller mig fast helt stumt och min kropp trycks omedelbart ner under ytan. Jag ligger på mage med ansiktet precis över ytan och käner hur vattnet sprutar över min hjälm bakifrån. Jag tittar ner mot dem som sitter nedanför forsen i sina kajaker och skriker ett sista panikslaget "Hjälp" för att försöka få dem att förstå att jag sitter fast i repet. Just då tänker jag att nu rör det sig kanske om sekunder innan jag får huvudet under vatten och då är jag död inom ett par minuter. Dessutom visste jag att de skulle vara oerhört svårt för de andra att komma till undsättning eftersom det är fyra, fem meter höga klippor på båda sidor om forsen och mycket svårt att ta sig till min position. Troligtvis helt omöjligt att klara under en minut.

(Anton tog den enkla och säkra linjen hårt vänster över stenarna.)

Lyckligtvis handlar denna skräckfyllda situation bara om några sekunder för plötsligt känner jag hur repet släpper från benet och jag är fri och nere i poolen nedanför forsen. Det första jag gör är att förbanna mig själv för att jag kunde vara så otroligt dum att välja en svår linje när det fanns en enkel och säker väg nedför forsen. Det ska jag aldrig mer göra om. Kajaken har också tagit sig ner i välbehållet skick. Däremot är paddeln borta. Jag simmar in till stranden för att tömma kajaken och under tiden hittar de andra paddeln där den fastnat i forsen. Kastlinan sitter fortfarande fast kring klippan i mitten av forsen och sitter där än.

Det här var första gången på fem år som jag varit tvungen att rycka kapellet för att simma ur en farlig situation. Det är andra gången jag är med om en incident som nästan skulle kunna kallas en nära-döden-upplevelse eftersom jag vid båda dessa tillfällen insett att mitt liv varit i fara om inte situationen löst sig omedelbart. Kanske behövde jag en ny läxa om hur farligt forspaddling kan vara igen. Det är nästan 10 år sedan olyckan på Nya Zeeland då jag fastnade under en stock med huvudet under vattnet och hela kajaken vek sig dubbel. Då fick jag bryta knäleden åt fel håll för att ta mig ur kajaken och fick sy tio stygn runt ögat där jag hade slagit i stocken. Den olyckan var värre än det här men att sitta fast med enet benet i ett rep mitt i en kraftig fors är helt klart det värsta jag varit med om sedan dess. Jag tror dock inte att detta kommer att påverka min paddling negativt. Olyckan på Nya Zeeland avskräckte inte mig från att paddla utan har mer hjälpt mig som en påminnelse om vad som faktiskt kan hända. Det har varit en väldigt värdefull erfarenhet och jag tänker försöka att använda detta på ett positivt sätt också. Jag ska lära min läxa. Dels tänker jag skriva en mer detaljerad analys av händelseförloppet och redan nu tror jag att jag har fått ett par idéer om hur man skulle kunna träna inför en liknande situation.

Action på Ämån

2008-08-06T11:04:00.000-07:00

I onsdags paddlade jag Ämån i Orsa finnmark tillsammans med ett gäng som åkte upp från Dala-Floda. Det var Daniel Warberg, Simon Eriksson, Anton Immler, Julien Turin, Patrik Svensson och Erik Wettergren. Dessutom var Ämåns ende local med - Fabian Leo som bor i Tallhed bara några kilometer från Storstupet där vi tog upp. Ämån fungerar normalt sett bara under vårfloden men efter två dagars mycket kraftigt regnväder hade vattnet gått upp till en riktigt bra nivå och vi passade naturligtvis på att få paddla denna fina å i sommartemperatur.

Det blev en händelserik tur med flera incidenter av varierande allvarlighetsgrad. Den värsta stod jag själv för när jag fastnade i en vals på ett väldigt dåligt ställe i Bössfallet. Jag blev tvungen att simma genom en farlig passage samtidigt som min kropp trasslades in i en kastlina och jag höll på att bli nedtryckt under vattnet hängandes med ena benet fast i repet (jag kommer att beskriva detta i en separat incidentrapport). Sedan gick Fabian runt precis före ett dropp och åkte utför med huvudet neråt och slog i hakan vartefter han simmade. Erik kilade fast kajaken nedanför Helvetesfallet men lyckligtvis på rätt köl. Det tog honom kanske en minut innan han lyckades komma loss, men ingen av oss andra hade haft möjlighet att komma till undsättning. I sista forsen bjöd Anton på en spektakulär linje när han av misstag råkade köra forsen baklänges, men helt utan andra problem.

(Julien " Julle" Turin boofar ett dropp på Ämån)

För den som är intresserad av att paddla Ämån rekommenderar jag att läsa den guide jag publicerade i nr 2 av tidningen Paddling 2007. Där finns alla fem etapperna beskrivna. Denna gång paddlade vi etapp 2, 3 och 4, vilket totalt ger en sträcka på 2 mil. Det tog oss cirka fem och en halv timme.

(Firning av kajaker förbi Helvetesfallet.)

(Simon och Erik i kanjonen nedanför Helvetesfallet.)

(Anton stilar genom att ta det största fallet baklänges.)

Sommarens bästa surf

2008-08-05T12:56:00.000-07:00

Då var det äntligen dags för säsongspremiär i surfkajaken. Har inte suttit i den sedan i december förra året då jag ensam pulsade ut i snön på en öde strand i mörkret. Igår kväll kollade jag in prognosen som lovade storm nere i södra Sverige och 15-19 m/s under natten hemma vid Hälsingekusten. Ställde klockan på 04.00 för att hinna dit innan vinden skulle avta. Det är mycket ovanligt med så här bra prognoser mitt i sommaren.

Jag orkade inte släpa mig ur sängen förrän vid 05.00, slängde i mig lite frukost och drog iväg. Plockade upp Karin Trolin i Forsa som lovat följa med och hålla ett vakande öga på mig samtidigt som hon fotade med min kamera. Resultatet ser ni här.

Vi började att kolla in ett nytt ställe som jag trodde hade potential och det visade sig att vågorna såg riktigt bra ut. De var stora och vred in så att det var ren side shore. Tyvärr var det väldigt stenigt med massor av grynnor att ta sig ut igenom för att nå vågorna. Jag monterade fenorna och hoppade i kajaken. Direkt insåg jag att storleken och kraften i vågorna som vanligt var den dubbla mot vad det såg ut att vara från land. Jag kämpade på och tog en backflip av en stor våg. Hade då två stora stenar till vänster om mig som riktmärke, när jag plötsligt upptäcker ytterligare en precis i vattenytan till höger. Då inser jag att det är alldeles för farligt att ensam försöka ta sig ut här. Paddlar man ut utanför stenarna och sedan blir backflippad och får stryk kan man hamna precis var som helst. Försöker därför en sniklinje närmare land för att komma ut, men det slutar bara med att jag spolar upp över några stenar och bryter sönder både mitt mittfena och själva fenboxen. Jävla skit!

(Så här stökiga och kraftiga vågor var det där jag gjorde mitt första försök)

Efter att ha kollat ytterligare ett ställe jag fått tips om men som inte var så bra vid denna vindriktning begav vi oss till ett säkert ställe som jag surfat tidigare men vid andra vindriktningar. Det visade sig att vågorna såg klockrena ut. Jag har ju väldigt liten erfarenhet av svensk surf, men jag måste säga att detta nog var de cleanaste vågorna jag surfat på hemmaplan. Definitivt den bästa surf jag sett längs Hälsingekusten. Det fina var nämligen att på detta ställe hade vågorna vridit upp ännu mer runt en udde så att vinden nu låg nästan helt off shore och rensade upp de typiskt svenska stökiga vågorna till cleana swells i tydligt markerade set. Det här stället känns som en blandning av ett point break och ett beachbreak eftersom vågorna går in mot en strand men samtidigt vrider som i ett point break. Det gör att det är ganska enkelt att paddla ut genom vågorna och det är väldigt lätt att hitta den rätta positionen för take off eftersom det t.om. finns en ytlig grynna som man kan ha som riktmärke och lägga sig bredvid.

(Ren och fin våg i lagom storlek som var lätt att kontrollera)

(På den här bilden syns det att setvågorna kunde bli ganska stora, säkerligen över huvudhöjd för en stående surfare)

Efter att jag kört en stund och plockat ett antal vågor började jag inse att det här var riktigt bra förhållanden. När det är dåligt kommer vågorna hela tiden och helt kaotiskt, men här var det riktiga set och istället för att kasta sig på allt som ser surfbart ut kunde jag vara selektiv och släppa den första vågen i setet och ta den som såg störst och bäst ut.

(Här fångar jag en av de största vågorna. Notera off shore vindarna som får skummet att yra)

Efter att ha plockat några fina vågor och blivit lite varm i kläderna vågade jag lägga mig djupare i min ensamma lineup för att ge mig på de riktigt stora vågorna. Plötsligt reser sig något riktigt stort emot mig. Jag vänder mig om och börjar paddla men jag ligger aningen för långt in så vågen hinner bli lite för brant innan jag fastnar och den bryter nästan rakt över mig. Jag försöker komma ut på skär och karva mig åt sidan men den närmast vertikala vågen gör att jag inte lyckas gräva ner min sidfena tillräckligt djupt och greppet släpper och jag sladdar ner till botten av vågen sidledes varpå det bara smäller till när jag får jordens största powerflip åt sidan. När jag rollar upp inser jag att mitt kapell poppat av den stora kraften i vågen och samtidigt poppar båda mina airbags upp ur kajaken och flyter i väg. Som den inbitne forspaddlare jag är vägrar jag givetvis att simma så jag paddlar istället mödosamt kajaken helt vattenfylld och med spetsen stickandes rakt upp ur vattnet in mot land. Det kändes som en stilren avslutning på dagens surf. Jobbet kallar och även om jag gärna hade stannat några timmar till är det dags att ge sig av. Det här var den klart bästa surf jag fått på hemmaplan på mitt närmaste bryt. Grymt!

(En äkta forspaddlare simmar inte även om kajaken är vattenfylld.)

Stenhård kanjon i Susna

2008-07-29T23:55:00.000-07:00

I själva huvudalen vi åkt upp längs flyter älven Susna, som Mjölkelva är ett biflöde till. Där hade vi sett ett par forsar från vägen och en spännande och väldigt djup kanjon som verkade ha mycket fallhöjd. Vi åkte ner för att placera en bil vid upptaget nedanför kanjonen och knackade på hos en gubbe som bodde där. Halvnorske Dennis frågade om det fanns några fossefall och om det var juv (kanjon) i Susna. Gubben svarade att "det är ett litet datt på 2-3 meter" och han trodde att det skulle gå att paddla kano (kanadensare) längs sträckan. Inte precis vad vi ville höra. Men vi tog detta med en stor nypa salt för intuitionen sa oss att det måste finnas mycket mer fallhöjd och att det var en kanjon var ju helt uppenbart. Vi bytte om och hoppade i och blev imponerade redan i den första och andra forsen, som bara dem var värda turen.

Jag har satt ihop en GoogleEarth-fil som innehåller bilder och mer information om forsarna. Du kan högerklicka på nedanstående länk och välja att spara filen på din dator. Öppna den sedan med Google Earth så kan du titta på bilderna.
http://www.waveface.se/GE/SWG/SWG_1.kml

Susna visade sig vara grymt bra padddling och gubben hade noll koll och var en riktig underskarvare. Kom ihåg att aldrig lita på vad locals säger. Dennis lyckades också läsa av tripmätaren i bilen fel så att vi trodde att det var ca 3 km vi skulle paddla, när det i själva verket var en mil. Vi satte i älven kl 19 på kvällen och efter fyra timmars grym paddling tog vi ett klokt beslut att bära ut ur kanjonen och återigen avbryta turen i förtid. Klockan var då 23.00 och vi hade inte ätit någon middag. Med andra ord lyckades vi alltså avbryta paddlingen och bära ut från två olika kanjoner samma dag. Tror inte jag har varit med om det tidigare. Susna är solid klass IV pushy creeking i kanjon och rekommenderas varmt. Karaktären är pool drop. Men vid högre vatten kan detta bli ett klass V-VI monster.

Mjölkelva i Norge

2008-07-29T22:10:00.000-07:00

Efter att bäckarna i norra Jämtland visat sig snustorra drog vi mot Norge för att hitta ett säkert kort. Vi besökte först Laksforsen (känd från forspaddlingsfilmen Norgazmo) men ingen var tillräckligt sugen för denna ganska håriga park 'n huck. Istället begav vi oss av mot Mjölkelva i närheten av nasjonalparken Börgefjell som Fredrik blivit tipsad om av Erik Martinsen, en av norges bästa utförspaddlare. Han hade varnat för att den skulle vara speciellt seriös och om Erik tycker att den är farlig bör man passa sig. Efter lunch skred vi till verket och mjölkelva visade sig vara ganska hård. Det var extrem lågvolymcreeking. Bara stenrösen överallt och jättelite vatten. Vi skrapade oss ner den första biten som inte var tokbrant. Efter 500 m kom vi fram till en brant och grisig bouldergarden som ledde fram till ett knappt 20 meter högt vertikalt vattenfall. När vi hade åkt upp till isättningen hade det varit så brant att bilen knappt orkade upp och nu kunde vi se hur älven började falla på. Eftersom det var nästan 30 grader varmt skulle de kunna bli en riktig helvetesbärning om vi skulle bli tvungna att avbryta längre fram på grund av att det skulle bli ofarbart. Fredrik var rädd för att han skulle få en hjärtinfarkt om vi blev tvungna att bära ut från den kanjon som låg framför oss så han ville avbryta. Vi beslöt att inte fortsätta eftersom vi inte ville splittra gruppen.

(I övre bilden ser ni Dennis in action och i den nedre det 20-metersfall där vi beslöt att avbryta).

Avansbäckens kanjon - igen

2008-07-28T12:55:00.000-07:00

I juni fick jag och Simon Berglund bära förbi en 2,5 kilometer lång kanjon i Avansbäcken när vi var de första att paddla denna å. Kanjonen såg magiskt bra ut och innehåller tre vattenfall över 5 meter höga, men den var alldeles för svår i det höga vattenståndet i juni. I slutet av juli bestämde vi oss för att dra dit igen för ett nytt försök. Denna gång blev det jag, Dennis Franzén, Simon Berglund och Fredrik Laestadius.

Tyvärr visade sig Avansbäcken vara helt snustorr, man kunde nästan gå torrskodd över fåran. Istället blev det en canyoningtur för att utforska poolerna under vattenfallen. Jag tycket det var grymt kul eftersom jag aldrig kört canyoning tidigare. Vi simmade bakom vattenfallen och hoppade utför höga klippor (på bilden ser ni mig hoppa utför Storväggsfallet).

På kvällen åkte vi istället och körde nedre Gausta som är ett säkert kort och sedan drog vi vidare mot Norge...

Foto: Dennis Franzén

Ny blogg och nya mål

2008-05-03T13:08:00.000-07:00

Den som tittat in på denna blogg tidigare har märkt att den varit stendöd sen förra året. Jag har helt enkelt alldeles för dåligt med tid till sånt här, men nu har jag tänkt att det ska bli andra bullar. Jag har nämligen tagit ett ganska stort beslut genom att lägga av med tävlandet och freestylesatsningen. Istället ska jag satsa på utförspaddling och framförallt vill jag utforska nya forsar och vattenfall som ingen har paddlat tidigare. Det här är ett roligt ämne att skriva om i en blogg och det blir ett sätt för mig att dela med mig till alla andra av de upptäckter jag gör när vi gör nya forspadlingsturer. Jag hoppas också att det kanske kan inspirera någon att börja paddla utför och komma tillbaka till forspaddlingens rötter.

Jag ska göra ett försök att blåsa liv i bloggen igen... och vi får väl se hur många inlägg det blir innan jag tröttnar ;-)

VM i kajaksurfing

2007-10-30T12:18:00.000-07:00

I oktober deltog jag i VM i kajaksurfing i Bakio och Mundaka i Spanien. Jag är den förste svensk som har ställt upp i ett VM och troligtvis i en kajaksurftävling överhuvudtaget. Det var grymt kul och det gick över förväntan. Jag tog mig vidare i den första omgången och blev sedan utslagen av den blivande världsmästaren Rusty Sage, så det var inget att skämmas över. För den som vill veta mer om kajaksurfing rekommenderar jag att läsa hela mitt reportage om resan som publicerades i nr 6 av Paddling 2007.

(Den lokale baskiske hjälten Edu tar en av tävlingens största vågor)

Bussen körde över mig

2007-05-05T11:20:00.000-07:00

Jag orkade aldrig slutföra mitt bloggande från VM, men tänkte så här i efterhand att det vore på sin plats med några avslutande kommentarer. Tyvärr gick tävlingen åt helvete för mig. Den alldeles för knappa träningen på en så speciell våg som denna gav verkligen utslag. Man kände sig tyvärr som en nybörjare ute på vågen och jag fick inte alls till det som jag ville. Men jag tar det som en riktigt härlig upplevelse att ha fått surfa en av världens största och bästa vågor. Det är ju inte alla förunnat.

Men mina åk var faktiskt inte en total flopp. Jag satte faktiskt ett av tävlingen fetaste trick som var helt nytt för domarna, därav fick jag inga poäng. Skämt åsido, var detta trick egentligen helt ofrivilligt, men det är faktiskt så många av dagens standardtrick uppfanns. Jag kallar det "Cobra flip" och är inspirerat av en flygmanöver med ett liknande namn.

Tricket kan ses nedan:

Bussen är på väg

2007-04-30T09:49:00.000-07:00

Igår öppnades VM officiellt av ett antal höjdare inom paddelsporten, bland annat ordförande i Europeiska kanotförbundet och generalsekreteraren i det Internationella kanotförbundet (ICF). Denna tävling är historisk i många avseenden och ett av dem är att det här är det allra första av ICF erkända världsmästerskapet i Freestyle. Sporten är alltså numera fullständigt integrerad i paddlingens formella organisation, vilket är en nödvändighet i det strävande som finns för att göra sporten till OS-gren.

En annan aspekt som gör detta mästerskap historisk är att det aldrig varit sådan oklarhet om var tävlingen kommer att hållas så nära inpå tävlingen. De rekordlåga vattennivåerna har prövat arrangörerna hårt men eftersom arrangemanget har ett brett folkligt och politiskt stöd har man lyckats övertala kraftbolagen att gå in och rädda tävlingen genom att släppa på extra vatten under fyra dagar. Det innebär att den första dagen viks till träning och att sedan tävlingsprogrammet komprimeras för att kunna klaras av under bara tre dagar. Efter den senaste veckans spekulationer känns det i alla bra att äntligen veta att Bussen är på väg och kommer att anlända till The Lorne Rapids i morgon bitti.

Den kanske allra största svårigheten på stora mästerskap som detta är att tävlingen oftast går på en våg som vi Svenskar aldrig tidigare har paddlat på. Dessutom är träningstiden man kan få på vågen ofta starkt begränsad till ett schema där tiden delas upp mellan alla nationer. På förra VM i Australien innebar det att vårt lag hade 20 minuters träning på VM-vågen varje dag. Det är extremt lite med tanke på att de lokala paddlarna har hundratals timmar på samma våg. Men samtidigt är detta och vattenproblemen något man måste acceptera eftersom det är en del av sporten. Ingen kan styra över vädrets makter och därför måste man vara beredd på även detta scenario.

Årets VM kommer att bli det svåraste någonsin. Med åtta år i landslaget bakom mig har jag aldrig varit med om något liknande. Det är en extremt svår psykologisk utmaning att veta att vi i övermorgon ska tävla på en våg vi än så länge aldrig ens sett i verkligheten. Ännu svårare blir det när man vet att detta är en av världens allra största flodvågor och att ingen av oss någonsin har surfat en lika stor våg. I morgon kommer vi att få vår första och enda träning på Bussätaren. Det kommer att bli det viktigaste träningspasset under min karriär. Det kommer att bli svårt och jag kommer att vara grymt nervös, men samtidigt är det det här vi har rest över Atlanten för att göra – surfa den beryktade Bussätaren och gå större än någonsin.

I väntan på Bussätaren

2007-04-29T09:18:00.000-07:00

Jag har varit lite dålig på att uppdatera min blogg trots god tillgång till Internet, men det är svårt att hinna med allt när man tränar, äter och jobbar hela dagarna. Här kommer ett sammandrag av vad som hänt den senaste veckan.

Efter att ha chockats av snö och kyla de första dagarna slog vädret om helt och vi fick riktig sommarvärme. Vi paddlade då mest Middle Channel som innehåller lite mer lek än Main. Haken är att det är ett par kilometer slätvatten i början och slutet av turen, men i solskenet kunde vi paddla ner över slätvattnet med bar överkropp. Supernice!

Oftast har vi paddlat ett paddelpass om dagen och kombinerat det med en hel del löpning och lite styrketräning. Jag har ju sedan gammalt problem med en tennisarmbåge, men det har gått ganska bra hittills och jag har hållit den i schack genom att ta vilodag när jag behöver det. Det har varit kul att vara ute och paddla, men haken har varit att vattnet lyst med sin frånvaro. När Canada ansökte om att få hålla detta VM så angav man att sannolikheten för att den tilltänkta Bussätarvågen skulle fungera utan hjälp från kraftbolagen var ca 70%. Tyvärr har det galna vädret som vi också fått smaka på hemma i Sverige även slagit hårt mot Canada och resulterat i den sämsta vintern i mannaminne. Det innebär flöden i Ottawafloden som är lägre än de varit på 50 år – maximal otur med andra ord. Under de två veckor vi tränat här i Canada har det därför varit ett mellanvattenstånd då väldigt få vågor funkar. Den vi kört mest kallas Waikiki och det går att få till hyffsat stora trick där, men det är mycket svårt att landa dem på vågen och ligga kvar. Även världens bästa paddlare drar ofta bara ett trick och spolas sen av vågen. I övrigt finns inte mycket park ’n play att erbjuda annat än mindre vågor och valsar. Det känns alltså en smula ironiskt att vi befinner oss på den berömda och mäktiga Ottawafloden men måste träna på vågor som är sämre än vad min hemmavåg i Forsänget på Ljusnan är när den är som bäst.

Det finns i och för sig en del stora vågor. Den roligaste paddlingen jag gjort hittills är nog när vi körde forsen Coliseum i skapligt högt vatten. Det är ett enormt stort vågtåg med tre, fyra riktigt stora och våldsamma vågor. Det jag kört som ligger närmast i storleksordning är forsen Silverback på den vita Nilen som också är sjukt stor. Några av de andra var galna nog att försöka surfa den första och största vågen i tåget – ”Big Kahuna” – men jag tänkte fega lite och gå lite till vänster om de högsta vågtopparna eftersom skräcken för stort vatten sitter djupt rotad. Det skulle jag dock inte ha gjort för det slutade med att jag fick mer stryk än de som försökte surfa. När jag försökte bryta igenom den kraftiga skuldran på vågen hade den växt sig extra stor och jag bakåtflippade rakt in i mitten av vågen, och gick runt bara för att sekunder senare slungas ner i nästa våg och få mig ett par varv där innan jag kunde rolla upp i berg- och dalbanan av vågor. Som vanligt var det helt harmlöst att få sig några varv i valsarna och när man kommer upp enkelt efter en sådan omgång så garvar man bara av den befriande känslan. Häri ligger forspaddlingens stora utmaning – att övervinna sin rädsla för att få stryk av vattnet och bara köra med fullt självförtroende. Det är mycket lättare sagt än gjort och efter att ha paddlat fors i 16 år så kämpar man fortfarande med detta. Samtidigt vore troligtvis forspaddling inte ens hälften så roligt om inte rädslan och den där sugande känslan fanns där i maggropen.

Spekulationerna har under veckorna gått vilda om vattenståndet och var tävlingen ska hållas. Ett tag verkade det som att den lilla en-tricks-vågen Waikiki skulle vara förstahandsalternativet om Bussen inte funkade, sedan presenterade några locals en video med en mystisk våg nedanför en av dammarna som senaste hade funkat för fem år sedan, men som dykt upp igen för två dagar sedan. Många började misströsta och det verkade som att detta VM skulle bli en riktig flopp och tävlingen det ultimata antiklimax på de högt ställda förväntningarna. Sedan hölls en omröstning om att andrahandsvalet efter Bussen skulle bli Big Smoothie längst ner i Middle Channel. En våg vi heller aldrig surfat eftersom den var en vals i det låga vattenstånd vi kört i. Omröstningens resultat visade att nästan alla ville köra på Bussen trots att vi kanske inte kommer att få någon träning alls innan tävlingen.

Ottawa River och WT

2007-04-19T08:09:00.000-07:00

Nu är jag på plats i Canada. Mätt, belåten och med trådlöst Internet. Vi bor på en anläggning som drivs av företaget Wilderness Tours (WT) som kör rafting, kajakkurser och andra outdoor-aktiviteter längs floden. De sysselsätter uppåt 200 personer under högsäsong och stället är riktigt trevligt. De flesta lagen har bokat in sig i små stugor som ligger i närheten av centrets huvudbyggnad där det serveras mat och finns duschar och toalett. De första nätterna var lite kyliga eftersom stugorna saknade värme och var helt oisolerade – gjorda enbart för användning på sommaren.

I måndags skulle vi köra vårt första paddelpass och dagen började med ymnigt snöande och regnande under förmiddagen och temperaturer kring noll. Trots det tog vi oss ut och fick pröva på Ottawaflodens vatten för första gången. Efter det har vi hunnit med att köra de två olika ”normalturerna” som finns på floden – Main Channel och Middle Channel. Tyvärr är vattenståndet inte alls bra just nu men kommer att stiga med drygt en meter under helgen och på måndag ska den beryktade ”Bus Eater”-vågen vara igång. Det är där världens bästa freestylepaddlare ska koras om ett par veckor. Som namnet antyder är vågen stor nog att sluka en mindre buss och alla i laget går i spänd förväntan över hur vågen kommer att vara. Kommer vi överhuvudtaget våga paddla in i den? Alla har sett filmerna från vågen och de sjukt stora trick som de bästa paddlarna kan slänga där men ingen vet riktigt hur det kommer att kännas att ligga där själv. Snart vet vi.

Boendet har varit lite kyligt men vi var förberedda och nu är det varmare väder på gång så det kommer nog inte att vara något problem. Det som är allra bäst är nog maten. Frukosten är grym. Ett helt smörgåsbord med färsk frukt av alla slag, riktig müsli, juice, kaffe, te, bröd eller varm kontinental frukost för den som vill. De andra målen är lika goda och det serveras desserter varje gång. Helt klart den bästa mat jag någonsin ätit på en paddelresa och dessutom har vi helpension.

Förutom paddlingen så tränar vi löpning och styrketränar tillsammans i laget. Vi har ett bra gäng i år och nye förbundskaptenen Erik Westberg gör sitt bästa för att skapa en bra laganda. Alla är laddade och väldigt fokuserade på träningen.

Efter lite krångel med en trasig router verkar det som att man fått ordning på Internetförbindelsen till Wilderness Tours nu och det kommer innebära att vi kommer att rapportera mer än någonsin från detta VM eftersom mer än halva laget har med sig egna datorer med trådlös uppkoppling.

Snart kommer vi ha hela världseliten på plats här i Canada och då kommer vi säkerligen att få en inblick i framtiden för freestyle. Den här tävlingen kommer att sätta en helt ny standard för vad som är möjligt att utföra i en kajak och vi ska vara med och skriva historien.

Avresa mot Canada och VM

2007-04-13T12:33:00.000-07:00

Lagom till att sommarvärmen kom till Sverige ska jag åka till Canada tillsammans med resten av landslaget. Jag hade galet mycket jobb jag behövde få gjort innan avfärd så jag jobbade in i det sista och lyckades med en klassiker. Med tio minuter kvar tills tåget avgick från Järvsö insåg jag att det var kris, jag fick hämta en extra väska och kasta ner alla prylar som låg inom räckhåll. På bordet stod en full tallrik nylagad mat som jag tänkt äta innan jag åkte – den stjälpte jag ner i en tom pepparkaksburk och tog med mig. Tåget rullade in samtidigt som jag gled in på perrongen. Det var tur att jag redan skickat kajaken med flygfrakt annars hade det blivit tajt. Jag kan inte minnas att jag varit ute i god tid med att packa på något av alla de mästerskap jag deltagit i sedan 1999. Å andra sidan har jag heller aldrig missat en viktig avfärd – det gäller att veta när man måste släppa allt för att hinna med och den känslan har jag tränat upp till fulländning. Nu gäller det bara att bluntarna sitter lika säkert som att jag alltid tänjer gränserna för hur sent man kan packa för en utlandsvistelse.

Sol och hagel vid Häll Hole

2007-04-09T12:27:00.000-07:00

Inför Påskhelgen beslöt jag mig att åka till Björbo för att få ytterligare ett par bra pass. Det var klen uppslutning, men John Juter från UPK anslöt söderifrån så jag slapp i alla fall paddla ensam denna gång. Det var klart och soligt men kallt när vi anlände på lördagsförmiddagen. Några locals hade lovat dyka upp så vi käkade lunch på Björbos legendariska pizzeria medan vi väntade in dem. Tyvärr hann vädret bli lite sämre och passet nere vid hällen i Fänforsen, i valsen kallad ”Häll Hole” blev en riktig aprilvädershistoria med omväxlande solsken och stormbyar med hagel. Tyvärr var vattennivån lite för hög för att valsen skulle vara bra. Det gick i princip inte att göra något annat vettigt än att studsa runt på surf, men även det kan ju vara bra träning för en ringrostig paddlare som nyligen tagit sig upp ur sjuksängen. Söndagens pass bjöd på lite varmare och bättre väder och det var skönt att ha fått blöta upp sig igen.

Malaria och säsongspremiär

2007-04-05T21:13:00.000-07:00

Två månader efter att jag kommit hem från Uganda blev jag sjuk lagom till vår deadline på nummer två av Paddling. Jag fick feber och huvudvärk, men jag var inte det minsta förvånad efter att ha jobbat sjukt mycket de senaste veckorna och dessutom varit ute på mässor och träffat mycket folk. Det kändes som att jag hade bäddat för en rejäl influensa, men efter några dagar såg jag likheten mellan mina symptom och malaria. Ytterligare några dagar senare låg jag och skakade i frossa på infektionskliniken i Gävle med 41,6 graders feber. Jag hade drabbats av plasmodium ovale, den ovanligaste av de fyra typerna av malaria, som kan ha en inkubationstid på upp till 12 månader och sedan återkomma många år senare. Det var första gången jag låg på sjukhus och jag var inte speciellt kaxig när febern var som värst. Men efter en effektiv behandling var jag snabbt på benen igen och efter några dagars återhämtning gjorde jag solopremiär i Ljusnan den 5 april. Jag körde park ’n play i Henriksfors och jag var precis lagom tidigt ute för att det skulle vara möjligt att paddla. Iskanterna i bakvattnet hade dragit sig tillbaka precis så mycket som krävdes för att man skulle våga köra. Jag körde några åk och gick upp för att sträcka på benen. När jag lite senare skulle köra igen fick jag sitta och vänta i en kvart på att ismassorna skulle sluta komma. Isblocken passerade kontinuerligt genom valsen och det var inga små isbitar utan 20-30 cm tjocka block som vägde flera hundra kilo. Körde ett till pass på samma ställe dagen efter och då lyckades jag lägga ner bilen helt på en väg över en leråker. Bilen stog så djupt i leran att det knappt gick att öppna dörren. Bonden i huset bredvid fick dra loss mig. Då var den premiären också avklarad.

Nile Special och Club Wave

2007-01-20T02:04:00.000-08:00

(Britten Pas rockar på Nile Special)

Har spenderat ytterligare nagra dagar nere pa The Hairy Lemon. Nagra minuters paddling bort ligger Nile Special den mest kanda och av de flesta ansedd som den basta vagen pa Nilen. Denna del av Nilen regleras av en en damm vid Owen falls. Det innebar att man varje natt drar ner pa vattnet och sedan okar det dagtid nar det behovs mer el. Regleringen innebar ocksa att vattenstandet i princip ar detsamma aret om. (Forutom att man just nu har lagra vatten an normalt pa grund av att man tappat for mycket ur Vctoriasjon tidigare. Troligtvis kommer nivaerna vara tillbaka pa normalt inom ett ar.)

Nere pa the Lemon ar vattnet darfor lagt pa formiddan och stiger sedan under dagen. Pa formiddagen ar darfor den tredje stora brytande vagen i vagtaget bast. Nile Special funkar bast sa sent som mojligt innan det blir morkt vid 19 da vattnet ar som hogst. Den tredje vagen kallas Club Wave (efter olen Club pa samma vis som olen Nile special som bada gors av Nile Breweries). Club wave har val kanske en liknande hojd som Paltvalsen nar den ar stor, men den ar betydligt bredare och den sidan ar bast dar man gor hogerhandtrick. Dvs surf vanster. Bakvattnet ar stort och man kan kora hur mycket som helst och inga farligheter bakom. Skillnaden mot specialen ar att den ar hogre, brantare, gronare och inte speciellt bred samt mycket latt att flusha fran.

Nagot jag tycker ar intressant ar det faktum att Matkakoskivagen i Tornealven faktiskt ar lite hogre och storre an Nile Special. Visserligen sa ar ju Specialen mycket mindre nu an normalt men anda. Detta ar ju en varldskand vag som folk vallfardar hit for att paddla samtidigt som vi har vagor i Sverige som ar lika stora och lika bra men som ingen kanner till utanfor var lilla krets av freestylepaddlare i Sverige. Det finns dock en stor skillnad och det ar att dessa vagor ALLTID funkar varje dag aret om eftersom vattenstandet ar detsamma. Dessutom ar det varmt och skont sa att det verkligen blir ett noje att plaska runt i vattnet. Det ar manga landslagspaddlare har fran olika lander och fler kommer nog att komma innan VM i Canada i April. Den som imponerat mest pa mig hittills ar Peter Csonka fran Slovakien. Han kom 5:a i Varldscupen forra aret och ar sjukt grym. Otroligt konsistent i sina trick. Han satter de absolut fetaste Misty Flipsen som jag har sett live. Mycket imponerande.

Tyvarr har mitt gamla problem med vanster armbage gjort att jag inte kunnat paddla lika hart och mycket som jag skulle vilja pa en san har plats och nu bar det snart av hem till Sverige igen. Det ska bli gott att komma hem och dra pa sig skidorna!

(Många av de lokala barnen hänger nere vid vågen för att titta på)

Efter att ha fatt lite perspektiv pa paddlingen har sa kan man val saga att om man paddlar med nagon som kan forsarna och linjerna sa ar det inte speciellt svar eller farlig paddling. Jag har (tyvarr?) annu inte lyckats fa stryk i en enda vals eftersom jag inte sjalvmant gett mig in i nagon. De normala turerna man kor kanns som III-IV bigwater och det ar sallan man maste halla nagon exakt linje. Det handlar mest om stora vagtag dar det bara galler att halla sig uppratt. Det som dock kan vara ett problem ar att det ar mycket svarare att rolla har an hemma pa mindre vatten. Det ar kraftiga vagor och virvlande bakvattenskanter sa det ar latt hant att man far gora flera extra forsok. Men man vanjer sig vid detta och det var mest de forsta dagarna som man kande sig som en nyborjare igen. Skulle man dessutom olyckligtvis raka simma sa ar det oftast inga daliga konsekvenser och vattnet ar ju varmt sa det ar ingen fara.

Det ar lite for omstandigt att lagga upp bilder just nu sa jag far nog vanta med det tills jag kommer hem till Sverige. Men jag har en hel del grymma foton...

The Hairy Lemon och gänget

2007-01-11T05:54:00.000-08:00

(Supertalangen Peter Csonka gör en Misty Flip på Club Wave)

Efter en snabb visit och forsta fard pa "Dag 1"-strackan bar det av fran Nile River Explorers camp ner till den tropiska paradison The Hairy Lemon. On ligger i Nilen nagra mil nedstroms NRE-campen och man kommer endast at den via en kort battur eller enklast genom att helt enkelt paddla over med kajaken. Denna camp ar finare och vanligtvis lite lugnare an NRE och ligger vid upptaget for Dag 2-turen. (turerna ar dopta efter vad man kallar dem inom raftingen).
Dessutom ligger den basta lekvagen pa hela Nilen bara nagra minuters paddling fran on. Detta ar ett paradis for paddlare och vi hann inte mer an installera oss i var banda, en liten stuga med tva baddar innan de andra borjade paddla ivag mot vagen.

Vagen ar valdigt brant och nastan gron och nedanfor ar vattnet valdigt turbulent men ingenting farligt annat an att man ibland far rolla en extra gang. For att komma ut pa vagen maste man anvanda ett rep (typ som tow-in surfing) eftersom vattnet ar sa snabbt. Jag missade mina fyra forsta forsok, men sen kom jag underfund med tekniken och har inte haft nagra problem. For vissa kan det ta langre tid att lara sig.

(Barn i en by i Bujagali nära NRE-campen)

Korde lite avvaktande i borjan eftersom jag ar en aning radd for den stora kraften i vagen om man skulle gora en rejal wipeout. Men andra passet gick lite battre och nu nar jag kort nagra dagar pa lite andra stallen ar jag sugen pa specialen igen.

Ganget vi paddlar med domineras av britter, de ar en sex stycken plus oss svenskar och syskonen Wegman fran Holland . De flesta har kommit hit ensamma for att hooka upp med nya vanner har nere. Stamningen ar mycket bra i detta gang och vi har haft grymt roligt bade pa och utanfor vattnet. Festerna ar helt vilda och det har inte varit manga lugna stunder. Anton och Pringles underhaller oftast oss andra med en oandlig rad av galna "lekar" och vad. Nagon sa vid ett tillfalle att se dem var som ett avsnitt av "Retards gone wild" och det later som en bra beskrivning ;-) De kor standigt sten, sax och pase om olika mer eller mindre dumma pahitt. For nagra dagar sedan lat Anton flata in flator av forlangningshar i sitt pubishar. Nagra minuter senare forsokte britterna satta eld pa flatan och det slutade senare med att de ryckte loss den. Igar gjorde Anton och Pringles varsin helkroppsvaxning for att ta bort all harvaxt... och ja det ar i denna stil det rullar pa. Det fina ar att vi har det mesta dokumenterat pa bild.

(Steve Fisher chefar på sin hemmavåg - Nile Special)

Mycket annat har ocksa hant de senaste dagarna, men det ar svart att hinna med att skriva ner allt. Namnas kan ju att vi varit hemma hos Steve Fisher pa hans privata o 500 m fran Nile Special och tagit en hel el foton pa honom in action. Vi har ocksa surfat en annan grym vag som heter Hair of the Dog och tyvarr knackte jag min egen paddel dar nar jag paddlade ut till vagen. Det sliter pa utrustningen att paddla har nere.

En annan grym grej ar att vi gjort en intervju med Ugandas forsta och enda kvinnliga paddlare. Det lar ni komma att hora mer om sa smaning om.

Det ar grymt varmt har, kanske 35 grader och 27 vattnet enligt Anton. Men nar man ar ute och paddlar ar det absolut inte for varmt utan jatteskont. Det kan vara anstrangande nar man ar pa land mitt pa dan och man blir lite hangig, men jag hade nog trott att et skulle vara varre. Annu har jag heller inte lyckats branna sonder mig helt, men vi far val e hur det gar framover. Ikvall blir det avskedsfest for Jim och Frasse som aker hem i morrn.

Uganda - Den vita Nilen

2007-01-04T06:30:00.000-08:00

Antligen ar jag och Frasse pa plats i Uganda. Resan gick bra och vi kom fram till Nile River Explorers camp sent igar kvall. Efter att ha tagit igen lite av den somn vi missat de senaste dagarna hoppade jag ner i kajaken for att kora mitt forsta pass i Nilen. Svenske Anton Immler som varit har sedan i november visade vagen. Det var stort och bubbligt och jag kande mig som en nyborjare nar jag rostig efter vintern lag och rollade bland vagtopparna. Resultatet av turen blev ocksa tva knackta paddlar. I andra forsen knackte en Australiensare paddeln och simmade. I en fors langre ned bestamde sig Anton for att gora entry move in i en riktigt fet vals. Han knackte ocksa paddeln och lag och virvalde runt ett tag innan poppade upp nedstroms simmande. Sjalv tog jag det valdigt lugnt eftersom man ar ganska rostig och lite radd for att en axelskada jag adrog mig i forra arets sista pass ska ga upp. Men allt gick bra och jag testade pa lite airblunts och pan ams i lekvagen pa strackan. En skon uppvarmning. Nu sitter jag internet cafe i Jinja och vi lar val aterkomma hit igen. Men nu ska vi ta och leta upp ett par snubbar med mopeder som kan kora oss tillbaka till campen for en redig middag. Arets forsta surf ar avklarad.