Min artikel i Outside

I augustinumret av äventyrstidningen Outside, som precis har kommit ut, finns en artikel med mig som undertecknad. Den handlar om tjusningen med att paddla nya älvar och göra nyturer, samt om varför jag själv har lagt av med tävlandet för att satsa på utförspaddling istället.

Artikeln är ganska personlig och en del av det jag skriver om hade jag tänkt skriva om här, men har bara inte hunnit än. Det är alltid bra med forspaddling i media och jag hoppas givetvis inspirera fler till att börja med utförspaddling.

Det är också en del fina bilder med i artikeln. Bland annat är tidningens förstauppslag en bild på mig som John Juter tog på Främmerån förra året, när vi paddlade den för första gången. Ytterligare fotocred går till Dennis Franzén och Simon Berglund som bidragit med de andra bilderna.

För den som även gillar kajakäventyr på havet finns ett utdrag ur Babs Lindmans nya bok om hennes solopaddling längs Norges kust med i samma nummer av Outside.

Brant paddling i Rivsjövasslan

Efter vår händelserika tur på Ämån övertalade Daniel mig att hänga på till Rivsjövasslan dagen efter. Daniel m.fl. hade gjort förstapaddlingen av den i våras, men man hade lämnat flera fall okörda och speciellt ett av dem var han sugen på nu. Rivsjövasslan är ett av Sveriges absolut brantaste vattendrag som har paddlats även om större delen av fallhöjden är ofarbara vattenfall. Gradienten ligger på över 50 m/km vilket kan jämföras med till exempel pool-drop-meckat Gaustaälven som snittar på mindre än 20 m/km. Å andra sidan är större delen av Gausta farbar.

(Simon Eriksson i Sprutfallet.)

Planen var att kliva upp 07.30 för att komma iväg från Dala-Floda så tidigt som möjligt eftersom vi hade cirka 15 mil upp till Älvdalens skjutfält där Rivsjövasslan störtar utför bergssidan och ner i trängsletdammen. Teamet var jag Daniel, Simon och Anton. Jag hade hoppats på att kunna sitta i bilen på väg hem vid 14-15 tiden på eftermiddagen. Men för att göra en lång historia kort så skulle det bli lite senare än så. Efter att först ha bytt bilar ett par gånger i Floda av olika anledningar hämtades en bil som precis varit inne på service från Borlänge och färden kunde efter många om och men börja. Dessvärre tankades den full med bensin i Mora och 2,5 mil senare stannade motorn. "Det är väl inte en dieselbil?".

(Här bärgas vår bil efter att motorn stannat längs vägen.)

Ytterligare väntan och ett antal telefonsamtal senare satt vi i en bärgningsbil på väg tillbaka till Mora. Klockan hade redan passerat tiden då jag hade hoppats vara på väg hem och det såg väldigt mörkt ut med en hel arbetsdag sumpad på ingenting. Men skam den som ger sig, grabbarna var helt inställda på att paddla vattenfall idag och snart låg kajakerna lastade på en ny och fräsch hyrbil.

(Daniel devlar efter att drömmen om vattenfall återuppväckts.)

Runt klockan 18 var vi redo för att paddla det första vattenfallet. Det var lägre vatten än i våras och det såg lite benigt ut, men det gick. Daniel och Simon körde flera gånger utan incidenter. Sedan bars kajakerna upp till bilen igen och vi åkte vidare någon kilometer för att hucka det sista fallet som aldrig körts tidigare.

(Sveriges svar på Ula falls eller Dry meadow Creek. Fast större delen ofarbar.)

Naturen är helt fantastisk där Rivsjövasslan störtar ner utför bergssidan. Den bildar enorma jättegrytor med vattenfall som spiller över till nästa gryta och så vidare. Fallhöjden på den brantaste kilometern är nästan 100 m. Det påminner lite om de berömda Ulafallen i Norge med den viktiga skillnaden att de går att paddla, medan Rivsjövasslans fall är alltför steniga och grunda för att gå att paddla med alla kroppens ben hela.

(Daniel spänner ett rep tvärs över fallkanten som sista möjlighet att få stopp.)

Som säkerhetsåtgärd spändes en lina tvärs över ån precis före det första ofarbara fallet så att det skulle vara möjligt att få stopp på kajak eller simmare innan de störtade ner i avgrunden. Nu hade klockan hunnit bli 20 på kvällen och tyvärr var det en aning svagt ljus för att få perfekta bilder, men det blev ändå helt okej. Med avsikt har jag utelämnat de bästa bilderna här eftersom de sannolikt kommer att publiceras i den fantastiska tidskriften Paddling. För att få ta del av hela härligheten rekommenderar jag er därför att skaffa en prenumeration på Paddling.

(Här kör Daniel det första cirka sex meter höga vattenfallet)

(Här är filmen som Daniel gjorde från förstapaddlingen i våras)

Ett av mina värsta ögonblick

Under paddlingen på Ämån råkade jag ut för ett av mina värsta ögonblick under min paddlingskarriär. Vi hade kommit fram till Bössfallet som är en av de två svåraste passagerna på turen. Alla rekade och jag stod kvar nere vid bron och fotade när Julle, Anton och Daniel paddlade ner. De övriga stod också och tittade på och bestämde sig sedan för att bära forsen. Jag hade paddlat denna fors flera gånger tidigare och kört ett par olika linjer som båda fungerat bra. Själva kruxet i forsen är slutpartiet där vattnet kläms ihop i en smal passage mellan två vertikala bergväggar. Passagen inleds med en grytliknande vals som suger åt sig vatten från alla håll. Några meter bakom valsen finns en stor överspolad klippa mitt i ån. Mellan klippan och den högra bergväggen finns en smal skreva som är cirka en meter bred där mycket vatten spolas rakt ner som i ett hål. Detta ställe är väldigt otrevligt och potentiellt skulle det under vattenytan kunna sitta stockar och liknande som fastnat i den smala passagen. Till vänster om klippan är det ofarligt att paddla, det är bara väldigt grunt.

(Nedre delen av Bössfallet med valsen jag fastnade i och skrevan på höger)

På bilden ovan ser man valsen jag fastnade i och några meter längre ner på höger sida ligger den otrevliga skrevan. När det är lågt vatten går allt vatten genom skrevan och det går inte att paddla på vänster sida, där ligger då klippan bar.

(Skrevan på högersidan som jag spolades ner genom.)

Den enklaste vägen förbi denna passage vid detta vattenstånd är att paddla hårt vänster och skrubba över sten vid sidan om valsen (se Antons linje nedan). Jag har paddlat forsen flera gånger tidigare och har kört den linjen, men nu tyckte jag att den kändes lite för lätt. En betydligt svårare men mer elegantare linje vore att försöka boofa över valsen och därigenom slippa skrapa över stenar. Jag gjorde därför det ödesdigra misstaget att missbedöma min egen förmåga och hur svår valsen skulle vara att ta sig över. I övermod beslutade jag mig för att försöka med en svårare linje än nödvändigt.

(Daniel tog en linje i kanten av valsen mellan min och de övrigas.)

Jag gick upp till kajaken och paddlade ut. Jag kom lite snett på en sten i ett tidigt skede, men jag återfick kursen snabbt och kom in mot valsen ungefär i den riktning jag tänkt, men bakvattnet ovanför valsen gjorde att jag hade alldeles för låg fart och fallkanten ner mot valsen sluttade på ett sätt som gjorde det svårt att boofa. Jag gick därför alltför djupt ner i valsen och som effektivt stoppade min framfart och sög tillbaka mig ner i sidsurf. Valsen är av pour over-typ och jag fick vinkla upp kajaken i 90 grader samtidigt som jag gjorde ett mycket högt stöd. Precis efter att jag fastnade i valsen var jag ganska nära att komma ur den, men sedan sögs jag fast i botten och hade fullt sjå att bara stötta för att hålla huvudet över ytan.

I detta ögonblick gick många tankar genom huvudet. Om jag verkligen hade satsat på det hade jag kanske kunnat försökt röra kajaken på ett så aggressivt sätt att jag hade kommit loss ur valsen, men jag bedömde det som ganska sannolikt att jag då skulle komma ur uppochner och sugas ner i skrevan i denna position. Det kändes inte så lockande med tanke på att jag skulle kunna fastna i denna position i skrevan. Istället funderade jag på om jag skulle kunna ta emot en kastlina från den position jag var i. Min slutsats var att jag omöjligt skulle kunna ta emot den samtidigt som jag stöttade eftersom jag knappt med båda händerna på paddeln kunde hålla huvudet över ytan. Jag hörde rop från stranden om att hålla ut, men ingen lina kom så jag beslutade mig för att försöka få ett djupt andetag och sedan rycka kapellet och hoppas på det bästa. Jag hade då kämpat i minst 20 sekunder liggandes på ett högt stöd och kände hur musten började gå ur kroppen eftersom pulsen var på max samtidigt som det stänkande vattnet hindrade mig från att ta djupa andetag. Jag ville därför simma innan all kraft var slut så att jag skulle kunna hålla andan under vattnet om det krävdes.

Jag drog in luft, släppte paddeln och ryckte kapellet samtidigt som jag hamnade uppochner. Jag tog mig ur kajaken och kom upp till ytan i valsen. Precis samtidigt kommer en kastlina från stranden och jag greppar tag i linan i hopp om att de ska kunna dra mig till vänster om klippan i mitten. Strax därefter känner jag dock hur vattnet får grepp om mig och jag spolas rakt ner i den smala skrevan. Jag släpper repet och hoppas att det inte finns någonting jag kan fastna på under vattnet, för då kommer det vara kört. Lyckligtvis spolas jag rakt igenom och kommer upp till ytan nedanför skrevan, men samtidigt känner jag hur kastlinan har trasslat in sig runt min kropp trots att jag släppt den. Jag känner hur linan bromsar upp kroppen och plötsligt tar det tvärstopp och jag känner hur repet dras åt runt mitt högra ben i knävecket under knät. Ungefär samtidigt som jag spolades ner i skrevan släppte de kastlinan från land också, men den måste ha fastnat runt någon sten för repet håller mig fast helt stumt och min kropp trycks omedelbart ner under ytan. Jag ligger på mage med ansiktet precis över ytan och käner hur vattnet sprutar över min hjälm bakifrån. Jag tittar ner mot dem som sitter nedanför forsen i sina kajaker och skriker ett sista panikslaget "Hjälp" för att försöka få dem att förstå att jag sitter fast i repet. Just då tänker jag att nu rör det sig kanske om sekunder innan jag får huvudet under vatten och då är jag död inom ett par minuter. Dessutom visste jag att de skulle vara oerhört svårt för de andra att komma till undsättning eftersom det är fyra, fem meter höga klippor på båda sidor om forsen och mycket svårt att ta sig till min position. Troligtvis helt omöjligt att klara under en minut.

(Anton tog den enkla och säkra linjen hårt vänster över stenarna.)

Lyckligtvis handlar denna skräckfyllda situation bara om några sekunder för plötsligt känner jag hur repet släpper från benet och jag är fri och nere i poolen nedanför forsen. Det första jag gör är att förbanna mig själv för att jag kunde vara så otroligt dum att välja en svår linje när det fanns en enkel och säker väg nedför forsen. Det ska jag aldrig mer göra om. Kajaken har också tagit sig ner i välbehållet skick. Däremot är paddeln borta. Jag simmar in till stranden för att tömma kajaken och under tiden hittar de andra paddeln där den fastnat i forsen. Kastlinan sitter fortfarande fast kring klippan i mitten av forsen och sitter där än.

Det här var första gången på fem år som jag varit tvungen att rycka kapellet för att simma ur en farlig situation. Det är andra gången jag är med om en incident som nästan skulle kunna kallas en nära-döden-upplevelse eftersom jag vid båda dessa tillfällen insett att mitt liv varit i fara om inte situationen löst sig omedelbart. Kanske behövde jag en ny läxa om hur farligt forspaddling kan vara igen. Det är nästan 10 år sedan olyckan på Nya Zeeland då jag fastnade under en stock med huvudet under vattnet och hela kajaken vek sig dubbel. Då fick jag bryta knäleden åt fel håll för att ta mig ur kajaken och fick sy tio stygn runt ögat där jag hade slagit i stocken. Den olyckan var värre än det här men att sitta fast med enet benet i ett rep mitt i en kraftig fors är helt klart det värsta jag varit med om sedan dess. Jag tror dock inte att detta kommer att påverka min paddling negativt. Olyckan på Nya Zeeland avskräckte inte mig från att paddla utan har mer hjälpt mig som en påminnelse om vad som faktiskt kan hända. Det har varit en väldigt värdefull erfarenhet och jag tänker försöka att använda detta på ett positivt sätt också. Jag ska lära min läxa. Dels tänker jag skriva en mer detaljerad analys av händelseförloppet och redan nu tror jag att jag har fått ett par idéer om hur man skulle kunna träna inför en liknande situation.

Action på Ämån

I onsdags paddlade jag Ämån i Orsa finnmark tillsammans med ett gäng som åkte upp från Dala-Floda. Det var Daniel Warberg, Simon Eriksson, Anton Immler, Julien Turin, Patrik Svensson och Erik Wettergren. Dessutom var Ämåns ende local med - Fabian Leo som bor i Tallhed bara några kilometer från Storstupet där vi tog upp. Ämån fungerar normalt sett bara under vårfloden men efter två dagars mycket kraftigt regnväder hade vattnet gått upp till en riktigt bra nivå och vi passade naturligtvis på att få paddla denna fina å i sommartemperatur.

Det blev en händelserik tur med flera incidenter av varierande allvarlighetsgrad. Den värsta stod jag själv för när jag fastnade i en vals på ett väldigt dåligt ställe i Bössfallet. Jag blev tvungen att simma genom en farlig passage samtidigt som min kropp trasslades in i en kastlina och jag höll på att bli nedtryckt under vattnet hängandes med ena benet fast i repet (jag kommer att beskriva detta i en separat incidentrapport). Sedan gick Fabian runt precis före ett dropp och åkte utför med huvudet neråt och slog i hakan vartefter han simmade. Erik kilade fast kajaken nedanför Helvetesfallet men lyckligtvis på rätt köl. Det tog honom kanske en minut innan han lyckades komma loss, men ingen av oss andra hade haft möjlighet att komma till undsättning. I sista forsen bjöd Anton på en spektakulär linje när han av misstag råkade köra forsen baklänges, men helt utan andra problem.

(Julien " Julle" Turin boofar ett dropp på Ämån)

För den som är intresserad av att paddla Ämån rekommenderar jag att läsa den guide jag publicerade i nr 2 av tidningen Paddling 2007. Där finns alla fem etapperna beskrivna. Denna gång paddlade vi etapp 2, 3 och 4, vilket totalt ger en sträcka på 2 mil. Det tog oss cirka fem och en halv timme.

(Firning av kajaker förbi Helvetesfallet.)

(Simon och Erik i kanjonen nedanför Helvetesfallet.)

(Anton stilar genom att ta det största fallet baklänges.)

Sommarens bästa surf

Då var det äntligen dags för säsongspremiär i surfkajaken. Har inte suttit i den sedan i december förra året då jag ensam pulsade ut i snön på en öde strand i mörkret. Igår kväll kollade jag in prognosen som lovade storm nere i södra Sverige och 15-19 m/s under natten hemma vid Hälsingekusten. Ställde klockan på 04.00 för att hinna dit innan vinden skulle avta. Det är mycket ovanligt med så här bra prognoser mitt i sommaren.

Jag orkade inte släpa mig ur sängen förrän vid 05.00, slängde i mig lite frukost och drog iväg. Plockade upp Karin Trolin i Forsa som lovat följa med och hålla ett vakande öga på mig samtidigt som hon fotade med min kamera. Resultatet ser ni här.

Vi började att kolla in ett nytt ställe som jag trodde hade potential och det visade sig att vågorna såg riktigt bra ut. De var stora och vred in så att det var ren side shore. Tyvärr var det väldigt stenigt med massor av grynnor att ta sig ut igenom för att nå vågorna. Jag monterade fenorna och hoppade i kajaken. Direkt insåg jag att storleken och kraften i vågorna som vanligt var den dubbla mot vad det såg ut att vara från land. Jag kämpade på och tog en backflip av en stor våg. Hade då två stora stenar till vänster om mig som riktmärke, när jag plötsligt upptäcker ytterligare en precis i vattenytan till höger. Då inser jag att det är alldeles för farligt att ensam försöka ta sig ut här. Paddlar man ut utanför stenarna och sedan blir backflippad och får stryk kan man hamna precis var som helst. Försöker därför en sniklinje närmare land för att komma ut, men det slutar bara med att jag spolar upp över några stenar och bryter sönder både mitt mittfena och själva fenboxen. Jävla skit!

(Så här stökiga och kraftiga vågor var det där jag gjorde mitt första försök)

Efter att ha kollat ytterligare ett ställe jag fått tips om men som inte var så bra vid denna vindriktning begav vi oss till ett säkert ställe som jag surfat tidigare men vid andra vindriktningar. Det visade sig att vågorna såg klockrena ut. Jag har ju väldigt liten erfarenhet av svensk surf, men jag måste säga att detta nog var de cleanaste vågorna jag surfat på hemmaplan. Definitivt den bästa surf jag sett längs Hälsingekusten. Det fina var nämligen att på detta ställe hade vågorna vridit upp ännu mer runt en udde så att vinden nu låg nästan helt off shore och rensade upp de typiskt svenska stökiga vågorna till cleana swells i tydligt markerade set. Det här stället känns som en blandning av ett point break och ett beachbreak eftersom vågorna går in mot en strand men samtidigt vrider som i ett point break. Det gör att det är ganska enkelt att paddla ut genom vågorna och det är väldigt lätt att hitta den rätta positionen för take off eftersom det t.om. finns en ytlig grynna som man kan ha som riktmärke och lägga sig bredvid.

(Ren och fin våg i lagom storlek som var lätt att kontrollera)

(På den här bilden syns det att setvågorna kunde bli ganska stora, säkerligen över huvudhöjd för en stående surfare)

Efter att jag kört en stund och plockat ett antal vågor började jag inse att det här var riktigt bra förhållanden. När det är dåligt kommer vågorna hela tiden och helt kaotiskt, men här var det riktiga set och istället för att kasta sig på allt som ser surfbart ut kunde jag vara selektiv och släppa den första vågen i setet och ta den som såg störst och bäst ut.

(Här fångar jag en av de största vågorna. Notera off shore vindarna som får skummet att yra)

Efter att ha plockat några fina vågor och blivit lite varm i kläderna vågade jag lägga mig djupare i min ensamma lineup för att ge mig på de riktigt stora vågorna. Plötsligt reser sig något riktigt stort emot mig. Jag vänder mig om och börjar paddla men jag ligger aningen för långt in så vågen hinner bli lite för brant innan jag fastnar och den bryter nästan rakt över mig. Jag försöker komma ut på skär och karva mig åt sidan men den närmast vertikala vågen gör att jag inte lyckas gräva ner min sidfena tillräckligt djupt och greppet släpper och jag sladdar ner till botten av vågen sidledes varpå det bara smäller till när jag får jordens största powerflip åt sidan. När jag rollar upp inser jag att mitt kapell poppat av den stora kraften i vågen och samtidigt poppar båda mina airbags upp ur kajaken och flyter i väg. Som den inbitne forspaddlare jag är vägrar jag givetvis att simma så jag paddlar istället mödosamt kajaken helt vattenfylld och med spetsen stickandes rakt upp ur vattnet in mot land. Det kändes som en stilren avslutning på dagens surf. Jobbet kallar och även om jag gärna hade stannat några timmar till är det dags att ge sig av. Det här var den klart bästa surf jag fått på hemmaplan på mitt närmaste bryt. Grymt!

(En äkta forspaddlare simmar inte även om kajaken är vattenfylld.)