Brant paddling i Rivsjövasslan

Efter vår händelserika tur på Ämån övertalade Daniel mig att hänga på till Rivsjövasslan dagen efter. Daniel m.fl. hade gjort förstapaddlingen av den i våras, men man hade lämnat flera fall okörda och speciellt ett av dem var han sugen på nu. Rivsjövasslan är ett av Sveriges absolut brantaste vattendrag som har paddlats även om större delen av fallhöjden är ofarbara vattenfall. Gradienten ligger på över 50 m/km vilket kan jämföras med till exempel pool-drop-meckat Gaustaälven som snittar på mindre än 20 m/km. Å andra sidan är större delen av Gausta farbar.

(Simon Eriksson i Sprutfallet.)

Planen var att kliva upp 07.30 för att komma iväg från Dala-Floda så tidigt som möjligt eftersom vi hade cirka 15 mil upp till Älvdalens skjutfält där Rivsjövasslan störtar utför bergssidan och ner i trängsletdammen. Teamet var jag Daniel, Simon och Anton. Jag hade hoppats på att kunna sitta i bilen på väg hem vid 14-15 tiden på eftermiddagen. Men för att göra en lång historia kort så skulle det bli lite senare än så. Efter att först ha bytt bilar ett par gånger i Floda av olika anledningar hämtades en bil som precis varit inne på service från Borlänge och färden kunde efter många om och men börja. Dessvärre tankades den full med bensin i Mora och 2,5 mil senare stannade motorn. "Det är väl inte en dieselbil?".

(Här bärgas vår bil efter att motorn stannat längs vägen.)

Ytterligare väntan och ett antal telefonsamtal senare satt vi i en bärgningsbil på väg tillbaka till Mora. Klockan hade redan passerat tiden då jag hade hoppats vara på väg hem och det såg väldigt mörkt ut med en hel arbetsdag sumpad på ingenting. Men skam den som ger sig, grabbarna var helt inställda på att paddla vattenfall idag och snart låg kajakerna lastade på en ny och fräsch hyrbil.

(Daniel devlar efter att drömmen om vattenfall återuppväckts.)

Runt klockan 18 var vi redo för att paddla det första vattenfallet. Det var lägre vatten än i våras och det såg lite benigt ut, men det gick. Daniel och Simon körde flera gånger utan incidenter. Sedan bars kajakerna upp till bilen igen och vi åkte vidare någon kilometer för att hucka det sista fallet som aldrig körts tidigare.

(Sveriges svar på Ula falls eller Dry meadow Creek. Fast större delen ofarbar.)

Naturen är helt fantastisk där Rivsjövasslan störtar ner utför bergssidan. Den bildar enorma jättegrytor med vattenfall som spiller över till nästa gryta och så vidare. Fallhöjden på den brantaste kilometern är nästan 100 m. Det påminner lite om de berömda Ulafallen i Norge med den viktiga skillnaden att de går att paddla, medan Rivsjövasslans fall är alltför steniga och grunda för att gå att paddla med alla kroppens ben hela.

(Daniel spänner ett rep tvärs över fallkanten som sista möjlighet att få stopp.)

Som säkerhetsåtgärd spändes en lina tvärs över ån precis före det första ofarbara fallet så att det skulle vara möjligt att få stopp på kajak eller simmare innan de störtade ner i avgrunden. Nu hade klockan hunnit bli 20 på kvällen och tyvärr var det en aning svagt ljus för att få perfekta bilder, men det blev ändå helt okej. Med avsikt har jag utelämnat de bästa bilderna här eftersom de sannolikt kommer att publiceras i den fantastiska tidskriften Paddling. För att få ta del av hela härligheten rekommenderar jag er därför att skaffa en prenumeration på Paddling.

(Här kör Daniel det första cirka sex meter höga vattenfallet)

(Här är filmen som Daniel gjorde från förstapaddlingen i våras)