VM i kajaksurfing

I oktober deltog jag i VM i kajaksurfing i Bakio och Mundaka i Spanien. Jag är den förste svensk som har ställt upp i ett VM och troligtvis i en kajaksurftävling överhuvudtaget. Det var grymt kul och det gick över förväntan. Jag tog mig vidare i den första omgången och blev sedan utslagen av den blivande världsmästaren Rusty Sage, så det var inget att skämmas över. För den som vill veta mer om kajaksurfing rekommenderar jag att läsa hela mitt reportage om resan som publicerades i nr 6 av Paddling 2007.

(Den lokale baskiske hjälten Edu tar en av tävlingens största vågor)

Bussen körde över mig

Jag orkade aldrig slutföra mitt bloggande från VM, men tänkte så här i efterhand att det vore på sin plats med några avslutande kommentarer. Tyvärr gick tävlingen åt helvete för mig. Den alldeles för knappa träningen på en så speciell våg som denna gav verkligen utslag. Man kände sig tyvärr som en nybörjare ute på vågen och jag fick inte alls till det som jag ville. Men jag tar det som en riktigt härlig upplevelse att ha fått surfa en av världens största och bästa vågor. Det är ju inte alla förunnat.

Men mina åk var faktiskt inte en total flopp. Jag satte faktiskt ett av tävlingen fetaste trick som var helt nytt för domarna, därav fick jag inga poäng. Skämt åsido, var detta trick egentligen helt ofrivilligt, men det är faktiskt så många av dagens standardtrick uppfanns. Jag kallar det "Cobra flip" och är inspirerat av en flygmanöver med ett liknande namn.

Tricket kan ses nedan:

Bussen är på väg

Igår öppnades VM officiellt av ett antal höjdare inom paddelsporten, bland annat ordförande i Europeiska kanotförbundet och generalsekreteraren i det Internationella kanotförbundet (ICF). Denna tävling är historisk i många avseenden och ett av dem är att det här är det allra första av ICF erkända världsmästerskapet i Freestyle. Sporten är alltså numera fullständigt integrerad i paddlingens formella organisation, vilket är en nödvändighet i det strävande som finns för att göra sporten till OS-gren.

En annan aspekt som gör detta mästerskap historisk är att det aldrig varit sådan oklarhet om var tävlingen kommer att hållas så nära inpå tävlingen. De rekordlåga vattennivåerna har prövat arrangörerna hårt men eftersom arrangemanget har ett brett folkligt och politiskt stöd har man lyckats övertala kraftbolagen att gå in och rädda tävlingen genom att släppa på extra vatten under fyra dagar. Det innebär att den första dagen viks till träning och att sedan tävlingsprogrammet komprimeras för att kunna klaras av under bara tre dagar. Efter den senaste veckans spekulationer känns det i alla bra att äntligen veta att Bussen är på väg och kommer att anlända till The Lorne Rapids i morgon bitti.

Den kanske allra största svårigheten på stora mästerskap som detta är att tävlingen oftast går på en våg som vi Svenskar aldrig tidigare har paddlat på. Dessutom är träningstiden man kan få på vågen ofta starkt begränsad till ett schema där tiden delas upp mellan alla nationer. På förra VM i Australien innebar det att vårt lag hade 20 minuters träning på VM-vågen varje dag. Det är extremt lite med tanke på att de lokala paddlarna har hundratals timmar på samma våg. Men samtidigt är detta och vattenproblemen något man måste acceptera eftersom det är en del av sporten. Ingen kan styra över vädrets makter och därför måste man vara beredd på även detta scenario.

Årets VM kommer att bli det svåraste någonsin. Med åtta år i landslaget bakom mig har jag aldrig varit med om något liknande. Det är en extremt svår psykologisk utmaning att veta att vi i övermorgon ska tävla på en våg vi än så länge aldrig ens sett i verkligheten. Ännu svårare blir det när man vet att detta är en av världens allra största flodvågor och att ingen av oss någonsin har surfat en lika stor våg. I morgon kommer vi att få vår första och enda träning på Bussätaren. Det kommer att bli det viktigaste träningspasset under min karriär. Det kommer att bli svårt och jag kommer att vara grymt nervös, men samtidigt är det det här vi har rest över Atlanten för att göra – surfa den beryktade Bussätaren och gå större än någonsin.

I väntan på Bussätaren

Jag har varit lite dålig på att uppdatera min blogg trots god tillgång till Internet, men det är svårt att hinna med allt när man tränar, äter och jobbar hela dagarna. Här kommer ett sammandrag av vad som hänt den senaste veckan.

Efter att ha chockats av snö och kyla de första dagarna slog vädret om helt och vi fick riktig sommarvärme. Vi paddlade då mest Middle Channel som innehåller lite mer lek än Main. Haken är att det är ett par kilometer slätvatten i början och slutet av turen, men i solskenet kunde vi paddla ner över slätvattnet med bar överkropp. Supernice!

Oftast har vi paddlat ett paddelpass om dagen och kombinerat det med en hel del löpning och lite styrketräning. Jag har ju sedan gammalt problem med en tennisarmbåge, men det har gått ganska bra hittills och jag har hållit den i schack genom att ta vilodag när jag behöver det. Det har varit kul att vara ute och paddla, men haken har varit att vattnet lyst med sin frånvaro. När Canada ansökte om att få hålla detta VM så angav man att sannolikheten för att den tilltänkta Bussätarvågen skulle fungera utan hjälp från kraftbolagen var ca 70%. Tyvärr har det galna vädret som vi också fått smaka på hemma i Sverige även slagit hårt mot Canada och resulterat i den sämsta vintern i mannaminne. Det innebär flöden i Ottawafloden som är lägre än de varit på 50 år – maximal otur med andra ord. Under de två veckor vi tränat här i Canada har det därför varit ett mellanvattenstånd då väldigt få vågor funkar. Den vi kört mest kallas Waikiki och det går att få till hyffsat stora trick där, men det är mycket svårt att landa dem på vågen och ligga kvar. Även världens bästa paddlare drar ofta bara ett trick och spolas sen av vågen. I övrigt finns inte mycket park ’n play att erbjuda annat än mindre vågor och valsar. Det känns alltså en smula ironiskt att vi befinner oss på den berömda och mäktiga Ottawafloden men måste träna på vågor som är sämre än vad min hemmavåg i Forsänget på Ljusnan är när den är som bäst.

Det finns i och för sig en del stora vågor. Den roligaste paddlingen jag gjort hittills är nog när vi körde forsen Coliseum i skapligt högt vatten. Det är ett enormt stort vågtåg med tre, fyra riktigt stora och våldsamma vågor. Det jag kört som ligger närmast i storleksordning är forsen Silverback på den vita Nilen som också är sjukt stor. Några av de andra var galna nog att försöka surfa den första och största vågen i tåget – ”Big Kahuna” – men jag tänkte fega lite och gå lite till vänster om de högsta vågtopparna eftersom skräcken för stort vatten sitter djupt rotad. Det skulle jag dock inte ha gjort för det slutade med att jag fick mer stryk än de som försökte surfa. När jag försökte bryta igenom den kraftiga skuldran på vågen hade den växt sig extra stor och jag bakåtflippade rakt in i mitten av vågen, och gick runt bara för att sekunder senare slungas ner i nästa våg och få mig ett par varv där innan jag kunde rolla upp i berg- och dalbanan av vågor. Som vanligt var det helt harmlöst att få sig några varv i valsarna och när man kommer upp enkelt efter en sådan omgång så garvar man bara av den befriande känslan. Häri ligger forspaddlingens stora utmaning – att övervinna sin rädsla för att få stryk av vattnet och bara köra med fullt självförtroende. Det är mycket lättare sagt än gjort och efter att ha paddlat fors i 16 år så kämpar man fortfarande med detta. Samtidigt vore troligtvis forspaddling inte ens hälften så roligt om inte rädslan och den där sugande känslan fanns där i maggropen.

Spekulationerna har under veckorna gått vilda om vattenståndet och var tävlingen ska hållas. Ett tag verkade det som att den lilla en-tricks-vågen Waikiki skulle vara förstahandsalternativet om Bussen inte funkade, sedan presenterade några locals en video med en mystisk våg nedanför en av dammarna som senaste hade funkat för fem år sedan, men som dykt upp igen för två dagar sedan. Många började misströsta och det verkade som att detta VM skulle bli en riktig flopp och tävlingen det ultimata antiklimax på de högt ställda förväntningarna. Sedan hölls en omröstning om att andrahandsvalet efter Bussen skulle bli Big Smoothie längst ner i Middle Channel. En våg vi heller aldrig surfat eftersom den var en vals i det låga vattenstånd vi kört i. Omröstningens resultat visade att nästan alla ville köra på Bussen trots att vi kanske inte kommer att få någon träning alls innan tävlingen.

Ottawa River och WT

Nu är jag på plats i Canada. Mätt, belåten och med trådlöst Internet. Vi bor på en anläggning som drivs av företaget Wilderness Tours (WT) som kör rafting, kajakkurser och andra outdoor-aktiviteter längs floden. De sysselsätter uppåt 200 personer under högsäsong och stället är riktigt trevligt. De flesta lagen har bokat in sig i små stugor som ligger i närheten av centrets huvudbyggnad där det serveras mat och finns duschar och toalett. De första nätterna var lite kyliga eftersom stugorna saknade värme och var helt oisolerade – gjorda enbart för användning på sommaren.

I måndags skulle vi köra vårt första paddelpass och dagen började med ymnigt snöande och regnande under förmiddagen och temperaturer kring noll. Trots det tog vi oss ut och fick pröva på Ottawaflodens vatten för första gången. Efter det har vi hunnit med att köra de två olika ”normalturerna” som finns på floden – Main Channel och Middle Channel. Tyvärr är vattenståndet inte alls bra just nu men kommer att stiga med drygt en meter under helgen och på måndag ska den beryktade ”Bus Eater”-vågen vara igång. Det är där världens bästa freestylepaddlare ska koras om ett par veckor. Som namnet antyder är vågen stor nog att sluka en mindre buss och alla i laget går i spänd förväntan över hur vågen kommer att vara. Kommer vi överhuvudtaget våga paddla in i den? Alla har sett filmerna från vågen och de sjukt stora trick som de bästa paddlarna kan slänga där men ingen vet riktigt hur det kommer att kännas att ligga där själv. Snart vet vi.

Boendet har varit lite kyligt men vi var förberedda och nu är det varmare väder på gång så det kommer nog inte att vara något problem. Det som är allra bäst är nog maten. Frukosten är grym. Ett helt smörgåsbord med färsk frukt av alla slag, riktig müsli, juice, kaffe, te, bröd eller varm kontinental frukost för den som vill. De andra målen är lika goda och det serveras desserter varje gång. Helt klart den bästa mat jag någonsin ätit på en paddelresa och dessutom har vi helpension.

Förutom paddlingen så tränar vi löpning och styrketränar tillsammans i laget. Vi har ett bra gäng i år och nye förbundskaptenen Erik Westberg gör sitt bästa för att skapa en bra laganda. Alla är laddade och väldigt fokuserade på träningen.

Efter lite krångel med en trasig router verkar det som att man fått ordning på Internetförbindelsen till Wilderness Tours nu och det kommer innebära att vi kommer att rapportera mer än någonsin från detta VM eftersom mer än halva laget har med sig egna datorer med trådlös uppkoppling.

Snart kommer vi ha hela världseliten på plats här i Canada och då kommer vi säkerligen att få en inblick i framtiden för freestyle. Den här tävlingen kommer att sätta en helt ny standard för vad som är möjligt att utföra i en kajak och vi ska vara med och skriva historien.

Avresa mot Canada och VM

Lagom till att sommarvärmen kom till Sverige ska jag åka till Canada tillsammans med resten av landslaget. Jag hade galet mycket jobb jag behövde få gjort innan avfärd så jag jobbade in i det sista och lyckades med en klassiker. Med tio minuter kvar tills tåget avgick från Järvsö insåg jag att det var kris, jag fick hämta en extra väska och kasta ner alla prylar som låg inom räckhåll. På bordet stod en full tallrik nylagad mat som jag tänkt äta innan jag åkte – den stjälpte jag ner i en tom pepparkaksburk och tog med mig. Tåget rullade in samtidigt som jag gled in på perrongen. Det var tur att jag redan skickat kajaken med flygfrakt annars hade det blivit tajt. Jag kan inte minnas att jag varit ute i god tid med att packa på något av alla de mästerskap jag deltagit i sedan 1999. Å andra sidan har jag heller aldrig missat en viktig avfärd – det gäller att veta när man måste släppa allt för att hinna med och den känslan har jag tränat upp till fulländning. Nu gäller det bara att bluntarna sitter lika säkert som att jag alltid tänjer gränserna för hur sent man kan packa för en utlandsvistelse.

Sol och hagel vid Häll Hole

Inför Påskhelgen beslöt jag mig att åka till Björbo för att få ytterligare ett par bra pass. Det var klen uppslutning, men John Juter från UPK anslöt söderifrån så jag slapp i alla fall paddla ensam denna gång. Det var klart och soligt men kallt när vi anlände på lördagsförmiddagen. Några locals hade lovat dyka upp så vi käkade lunch på Björbos legendariska pizzeria medan vi väntade in dem. Tyvärr hann vädret bli lite sämre och passet nere vid hällen i Fänforsen, i valsen kallad ”Häll Hole” blev en riktig aprilvädershistoria med omväxlande solsken och stormbyar med hagel. Tyvärr var vattennivån lite för hög för att valsen skulle vara bra. Det gick i princip inte att göra något annat vettigt än att studsa runt på surf, men även det kan ju vara bra träning för en ringrostig paddlare som nyligen tagit sig upp ur sjuksängen. Söndagens pass bjöd på lite varmare och bättre väder och det var skönt att ha fått blöta upp sig igen.

Malaria och säsongspremiär

Två månader efter att jag kommit hem från Uganda blev jag sjuk lagom till vår deadline på nummer två av Paddling. Jag fick feber och huvudvärk, men jag var inte det minsta förvånad efter att ha jobbat sjukt mycket de senaste veckorna och dessutom varit ute på mässor och träffat mycket folk. Det kändes som att jag hade bäddat för en rejäl influensa, men efter några dagar såg jag likheten mellan mina symptom och malaria. Ytterligare några dagar senare låg jag och skakade i frossa på infektionskliniken i Gävle med 41,6 graders feber. Jag hade drabbats av plasmodium ovale, den ovanligaste av de fyra typerna av malaria, som kan ha en inkubationstid på upp till 12 månader och sedan återkomma många år senare. Det var första gången jag låg på sjukhus och jag var inte speciellt kaxig när febern var som värst. Men efter en effektiv behandling var jag snabbt på benen igen och efter några dagars återhämtning gjorde jag solopremiär i Ljusnan den 5 april. Jag körde park ’n play i Henriksfors och jag var precis lagom tidigt ute för att det skulle vara möjligt att paddla. Iskanterna i bakvattnet hade dragit sig tillbaka precis så mycket som krävdes för att man skulle våga köra. Jag körde några åk och gick upp för att sträcka på benen. När jag lite senare skulle köra igen fick jag sitta och vänta i en kvart på att ismassorna skulle sluta komma. Isblocken passerade kontinuerligt genom valsen och det var inga små isbitar utan 20-30 cm tjocka block som vägde flera hundra kilo. Körde ett till pass på samma ställe dagen efter och då lyckades jag lägga ner bilen helt på en väg över en leråker. Bilen stog så djupt i leran att det knappt gick att öppna dörren. Bonden i huset bredvid fick dra loss mig. Då var den premiären också avklarad.

Nile Special och Club Wave

(Britten Pas rockar på Nile Special)

Har spenderat ytterligare nagra dagar nere pa The Hairy Lemon. Nagra minuters paddling bort ligger Nile Special den mest kanda och av de flesta ansedd som den basta vagen pa Nilen. Denna del av Nilen regleras av en en damm vid Owen falls. Det innebar att man varje natt drar ner pa vattnet och sedan okar det dagtid nar det behovs mer el. Regleringen innebar ocksa att vattenstandet i princip ar detsamma aret om. (Forutom att man just nu har lagra vatten an normalt pa grund av att man tappat for mycket ur Vctoriasjon tidigare. Troligtvis kommer nivaerna vara tillbaka pa normalt inom ett ar.)

Nere pa the Lemon ar vattnet darfor lagt pa formiddan och stiger sedan under dagen. Pa formiddagen ar darfor den tredje stora brytande vagen i vagtaget bast. Nile Special funkar bast sa sent som mojligt innan det blir morkt vid 19 da vattnet ar som hogst. Den tredje vagen kallas Club Wave (efter olen Club pa samma vis som olen Nile special som bada gors av Nile Breweries). Club wave har val kanske en liknande hojd som Paltvalsen nar den ar stor, men den ar betydligt bredare och den sidan ar bast dar man gor hogerhandtrick. Dvs surf vanster. Bakvattnet ar stort och man kan kora hur mycket som helst och inga farligheter bakom. Skillnaden mot specialen ar att den ar hogre, brantare, gronare och inte speciellt bred samt mycket latt att flusha fran.

Nagot jag tycker ar intressant ar det faktum att Matkakoskivagen i Tornealven faktiskt ar lite hogre och storre an Nile Special. Visserligen sa ar ju Specialen mycket mindre nu an normalt men anda. Detta ar ju en varldskand vag som folk vallfardar hit for att paddla samtidigt som vi har vagor i Sverige som ar lika stora och lika bra men som ingen kanner till utanfor var lilla krets av freestylepaddlare i Sverige. Det finns dock en stor skillnad och det ar att dessa vagor ALLTID funkar varje dag aret om eftersom vattenstandet ar detsamma. Dessutom ar det varmt och skont sa att det verkligen blir ett noje att plaska runt i vattnet. Det ar manga landslagspaddlare har fran olika lander och fler kommer nog att komma innan VM i Canada i April. Den som imponerat mest pa mig hittills ar Peter Csonka fran Slovakien. Han kom 5:a i Varldscupen forra aret och ar sjukt grym. Otroligt konsistent i sina trick. Han satter de absolut fetaste Misty Flipsen som jag har sett live. Mycket imponerande.

Tyvarr har mitt gamla problem med vanster armbage gjort att jag inte kunnat paddla lika hart och mycket som jag skulle vilja pa en san har plats och nu bar det snart av hem till Sverige igen. Det ska bli gott att komma hem och dra pa sig skidorna!

(Många av de lokala barnen hänger nere vid vågen för att titta på)

Efter att ha fatt lite perspektiv pa paddlingen har sa kan man val saga att om man paddlar med nagon som kan forsarna och linjerna sa ar det inte speciellt svar eller farlig paddling. Jag har (tyvarr?) annu inte lyckats fa stryk i en enda vals eftersom jag inte sjalvmant gett mig in i nagon. De normala turerna man kor kanns som III-IV bigwater och det ar sallan man maste halla nagon exakt linje. Det handlar mest om stora vagtag dar det bara galler att halla sig uppratt. Det som dock kan vara ett problem ar att det ar mycket svarare att rolla har an hemma pa mindre vatten. Det ar kraftiga vagor och virvlande bakvattenskanter sa det ar latt hant att man far gora flera extra forsok. Men man vanjer sig vid detta och det var mest de forsta dagarna som man kande sig som en nyborjare igen. Skulle man dessutom olyckligtvis raka simma sa ar det oftast inga daliga konsekvenser och vattnet ar ju varmt sa det ar ingen fara.

Det ar lite for omstandigt att lagga upp bilder just nu sa jag far nog vanta med det tills jag kommer hem till Sverige. Men jag har en hel del grymma foton...

The Hairy Lemon och gänget

(Supertalangen Peter Csonka gör en Misty Flip på Club Wave)

Efter en snabb visit och forsta fard pa "Dag 1"-strackan bar det av fran Nile River Explorers camp ner till den tropiska paradison The Hairy Lemon. On ligger i Nilen nagra mil nedstroms NRE-campen och man kommer endast at den via en kort battur eller enklast genom att helt enkelt paddla over med kajaken. Denna camp ar finare och vanligtvis lite lugnare an NRE och ligger vid upptaget for Dag 2-turen. (turerna ar dopta efter vad man kallar dem inom raftingen).
Dessutom ligger den basta lekvagen pa hela Nilen bara nagra minuters paddling fran on. Detta ar ett paradis for paddlare och vi hann inte mer an installera oss i var banda, en liten stuga med tva baddar innan de andra borjade paddla ivag mot vagen.

Vagen ar valdigt brant och nastan gron och nedanfor ar vattnet valdigt turbulent men ingenting farligt annat an att man ibland far rolla en extra gang. For att komma ut pa vagen maste man anvanda ett rep (typ som tow-in surfing) eftersom vattnet ar sa snabbt. Jag missade mina fyra forsta forsok, men sen kom jag underfund med tekniken och har inte haft nagra problem. For vissa kan det ta langre tid att lara sig.

(Barn i en by i Bujagali nära NRE-campen)

Korde lite avvaktande i borjan eftersom jag ar en aning radd for den stora kraften i vagen om man skulle gora en rejal wipeout. Men andra passet gick lite battre och nu nar jag kort nagra dagar pa lite andra stallen ar jag sugen pa specialen igen.

Ganget vi paddlar med domineras av britter, de ar en sex stycken plus oss svenskar och syskonen Wegman fran Holland . De flesta har kommit hit ensamma for att hooka upp med nya vanner har nere. Stamningen ar mycket bra i detta gang och vi har haft grymt roligt bade pa och utanfor vattnet. Festerna ar helt vilda och det har inte varit manga lugna stunder. Anton och Pringles underhaller oftast oss andra med en oandlig rad av galna "lekar" och vad. Nagon sa vid ett tillfalle att se dem var som ett avsnitt av "Retards gone wild" och det later som en bra beskrivning ;-) De kor standigt sten, sax och pase om olika mer eller mindre dumma pahitt. For nagra dagar sedan lat Anton flata in flator av forlangningshar i sitt pubishar. Nagra minuter senare forsokte britterna satta eld pa flatan och det slutade senare med att de ryckte loss den. Igar gjorde Anton och Pringles varsin helkroppsvaxning for att ta bort all harvaxt... och ja det ar i denna stil det rullar pa. Det fina ar att vi har det mesta dokumenterat pa bild.

(Steve Fisher chefar på sin hemmavåg - Nile Special)

Mycket annat har ocksa hant de senaste dagarna, men det ar svart att hinna med att skriva ner allt. Namnas kan ju att vi varit hemma hos Steve Fisher pa hans privata o 500 m fran Nile Special och tagit en hel el foton pa honom in action. Vi har ocksa surfat en annan grym vag som heter Hair of the Dog och tyvarr knackte jag min egen paddel dar nar jag paddlade ut till vagen. Det sliter pa utrustningen att paddla har nere.

En annan grym grej ar att vi gjort en intervju med Ugandas forsta och enda kvinnliga paddlare. Det lar ni komma att hora mer om sa smaning om.

Det ar grymt varmt har, kanske 35 grader och 27 vattnet enligt Anton. Men nar man ar ute och paddlar ar det absolut inte for varmt utan jatteskont. Det kan vara anstrangande nar man ar pa land mitt pa dan och man blir lite hangig, men jag hade nog trott att et skulle vara varre. Annu har jag heller inte lyckats branna sonder mig helt, men vi far val e hur det gar framover. Ikvall blir det avskedsfest for Jim och Frasse som aker hem i morrn.

Uganda - Den vita Nilen

Antligen ar jag och Frasse pa plats i Uganda. Resan gick bra och vi kom fram till Nile River Explorers camp sent igar kvall. Efter att ha tagit igen lite av den somn vi missat de senaste dagarna hoppade jag ner i kajaken for att kora mitt forsta pass i Nilen. Svenske Anton Immler som varit har sedan i november visade vagen. Det var stort och bubbligt och jag kande mig som en nyborjare nar jag rostig efter vintern lag och rollade bland vagtopparna. Resultatet av turen blev ocksa tva knackta paddlar. I andra forsen knackte en Australiensare paddeln och simmade. I en fors langre ned bestamde sig Anton for att gora entry move in i en riktigt fet vals. Han knackte ocksa paddeln och lag och virvalde runt ett tag innan poppade upp nedstroms simmande. Sjalv tog jag det valdigt lugnt eftersom man ar ganska rostig och lite radd for att en axelskada jag adrog mig i forra arets sista pass ska ga upp. Men allt gick bra och jag testade pa lite airblunts och pan ams i lekvagen pa strackan. En skon uppvarmning. Nu sitter jag internet cafe i Jinja och vi lar val aterkomma hit igen. Men nu ska vi ta och leta upp ett par snubbar med mopeder som kan kora oss tillbaka till campen for en redig middag. Arets forsta surf ar avklarad.