Jag har varit lite dålig på att uppdatera min blogg trots god tillgång till Internet, men det är svårt att hinna med allt när man tränar, äter och jobbar hela dagarna. Här kommer ett sammandrag av vad som hänt den senaste veckan.
Efter att ha chockats av snö och kyla de första dagarna slog vädret om helt och vi fick riktig sommarvärme. Vi paddlade då mest Middle Channel som innehåller lite mer lek än Main. Haken är att det är ett par kilometer slätvatten i början och slutet av turen, men i solskenet kunde vi paddla ner över slätvattnet med bar överkropp. Supernice!
Oftast har vi paddlat ett paddelpass om dagen och kombinerat det med en hel del löpning och lite styrketräning. Jag har ju sedan gammalt problem med en tennisarmbåge, men det har gått ganska bra hittills och jag har hållit den i schack genom att ta vilodag när jag behöver det. Det har varit kul att vara ute och paddla, men haken har varit att vattnet lyst med sin frånvaro. När Canada ansökte om att få hålla detta VM så angav man att sannolikheten för att den tilltänkta Bussätarvågen skulle fungera utan hjälp från kraftbolagen var ca 70%. Tyvärr har det galna vädret som vi också fått smaka på hemma i Sverige även slagit hårt mot Canada och resulterat i den sämsta vintern i mannaminne. Det innebär flöden i Ottawafloden som är lägre än de varit på 50 år – maximal otur med andra ord. Under de två veckor vi tränat här i Canada har det därför varit ett mellanvattenstånd då väldigt få vågor funkar. Den vi kört mest kallas Waikiki och det går att få till hyffsat stora trick där, men det är mycket svårt att landa dem på vågen och ligga kvar. Även världens bästa paddlare drar ofta bara ett trick och spolas sen av vågen. I övrigt finns inte mycket park ’n play att erbjuda annat än mindre vågor och valsar. Det känns alltså en smula ironiskt att vi befinner oss på den berömda och mäktiga Ottawafloden men måste träna på vågor som är sämre än vad min hemmavåg i Forsänget på Ljusnan är när den är som bäst.
Det finns i och för sig en del stora vågor. Den roligaste paddlingen jag gjort hittills är nog när vi körde forsen Coliseum i skapligt högt vatten. Det är ett enormt stort vågtåg med tre, fyra riktigt stora och våldsamma vågor. Det jag kört som ligger närmast i storleksordning är forsen Silverback på den vita Nilen som också är sjukt stor. Några av de andra var galna nog att försöka surfa den första och största vågen i tåget – ”Big Kahuna” – men jag tänkte fega lite och gå lite till vänster om de högsta vågtopparna eftersom skräcken för stort vatten sitter djupt rotad. Det skulle jag dock inte ha gjort för det slutade med att jag fick mer stryk än de som försökte surfa. När jag försökte bryta igenom den kraftiga skuldran på vågen hade den växt sig extra stor och jag bakåtflippade rakt in i mitten av vågen, och gick runt bara för att sekunder senare slungas ner i nästa våg och få mig ett par varv där innan jag kunde rolla upp i berg- och dalbanan av vågor. Som vanligt var det helt harmlöst att få sig några varv i valsarna och när man kommer upp enkelt efter en sådan omgång så garvar man bara av den befriande känslan. Häri ligger forspaddlingens stora utmaning – att övervinna sin rädsla för att få stryk av vattnet och bara köra med fullt självförtroende. Det är mycket lättare sagt än gjort och efter att ha paddlat fors i 16 år så kämpar man fortfarande med detta. Samtidigt vore troligtvis forspaddling inte ens hälften så roligt om inte rädslan och den där sugande känslan fanns där i maggropen.
Spekulationerna har under veckorna gått vilda om vattenståndet och var tävlingen ska hållas. Ett tag verkade det som att den lilla en-tricks-vågen Waikiki skulle vara förstahandsalternativet om Bussen inte funkade, sedan presenterade några locals en video med en mystisk våg nedanför en av dammarna som senaste hade funkat för fem år sedan, men som dykt upp igen för två dagar sedan. Många började misströsta och det verkade som att detta VM skulle bli en riktig flopp och tävlingen det ultimata antiklimax på de högt ställda förväntningarna. Sedan hölls en omröstning om att andrahandsvalet efter Bussen skulle bli Big Smoothie längst ner i Middle Channel. En våg vi heller aldrig surfat eftersom den var en vals i det låga vattenstånd vi kört i. Omröstningens resultat visade att nästan alla ville köra på Bussen trots att vi kanske inte kommer att få någon träning alls innan tävlingen.
Efter att ha chockats av snö och kyla de första dagarna slog vädret om helt och vi fick riktig sommarvärme. Vi paddlade då mest Middle Channel som innehåller lite mer lek än Main. Haken är att det är ett par kilometer slätvatten i början och slutet av turen, men i solskenet kunde vi paddla ner över slätvattnet med bar överkropp. Supernice!
Oftast har vi paddlat ett paddelpass om dagen och kombinerat det med en hel del löpning och lite styrketräning. Jag har ju sedan gammalt problem med en tennisarmbåge, men det har gått ganska bra hittills och jag har hållit den i schack genom att ta vilodag när jag behöver det. Det har varit kul att vara ute och paddla, men haken har varit att vattnet lyst med sin frånvaro. När Canada ansökte om att få hålla detta VM så angav man att sannolikheten för att den tilltänkta Bussätarvågen skulle fungera utan hjälp från kraftbolagen var ca 70%. Tyvärr har det galna vädret som vi också fått smaka på hemma i Sverige även slagit hårt mot Canada och resulterat i den sämsta vintern i mannaminne. Det innebär flöden i Ottawafloden som är lägre än de varit på 50 år – maximal otur med andra ord. Under de två veckor vi tränat här i Canada har det därför varit ett mellanvattenstånd då väldigt få vågor funkar. Den vi kört mest kallas Waikiki och det går att få till hyffsat stora trick där, men det är mycket svårt att landa dem på vågen och ligga kvar. Även världens bästa paddlare drar ofta bara ett trick och spolas sen av vågen. I övrigt finns inte mycket park ’n play att erbjuda annat än mindre vågor och valsar. Det känns alltså en smula ironiskt att vi befinner oss på den berömda och mäktiga Ottawafloden men måste träna på vågor som är sämre än vad min hemmavåg i Forsänget på Ljusnan är när den är som bäst.
Det finns i och för sig en del stora vågor. Den roligaste paddlingen jag gjort hittills är nog när vi körde forsen Coliseum i skapligt högt vatten. Det är ett enormt stort vågtåg med tre, fyra riktigt stora och våldsamma vågor. Det jag kört som ligger närmast i storleksordning är forsen Silverback på den vita Nilen som också är sjukt stor. Några av de andra var galna nog att försöka surfa den första och största vågen i tåget – ”Big Kahuna” – men jag tänkte fega lite och gå lite till vänster om de högsta vågtopparna eftersom skräcken för stort vatten sitter djupt rotad. Det skulle jag dock inte ha gjort för det slutade med att jag fick mer stryk än de som försökte surfa. När jag försökte bryta igenom den kraftiga skuldran på vågen hade den växt sig extra stor och jag bakåtflippade rakt in i mitten av vågen, och gick runt bara för att sekunder senare slungas ner i nästa våg och få mig ett par varv där innan jag kunde rolla upp i berg- och dalbanan av vågor. Som vanligt var det helt harmlöst att få sig några varv i valsarna och när man kommer upp enkelt efter en sådan omgång så garvar man bara av den befriande känslan. Häri ligger forspaddlingens stora utmaning – att övervinna sin rädsla för att få stryk av vattnet och bara köra med fullt självförtroende. Det är mycket lättare sagt än gjort och efter att ha paddlat fors i 16 år så kämpar man fortfarande med detta. Samtidigt vore troligtvis forspaddling inte ens hälften så roligt om inte rädslan och den där sugande känslan fanns där i maggropen.
Spekulationerna har under veckorna gått vilda om vattenståndet och var tävlingen ska hållas. Ett tag verkade det som att den lilla en-tricks-vågen Waikiki skulle vara förstahandsalternativet om Bussen inte funkade, sedan presenterade några locals en video med en mystisk våg nedanför en av dammarna som senaste hade funkat för fem år sedan, men som dykt upp igen för två dagar sedan. Många började misströsta och det verkade som att detta VM skulle bli en riktig flopp och tävlingen det ultimata antiklimax på de högt ställda förväntningarna. Sedan hölls en omröstning om att andrahandsvalet efter Bussen skulle bli Big Smoothie längst ner i Middle Channel. En våg vi heller aldrig surfat eftersom den var en vals i det låga vattenstånd vi kört i. Omröstningens resultat visade att nästan alla ville köra på Bussen trots att vi kanske inte kommer att få någon träning alls innan tävlingen.
Posts
No comments:
Post a Comment