Malaria och säsongspremiär

Två månader efter att jag kommit hem från Uganda blev jag sjuk lagom till vår deadline på nummer två av Paddling. Jag fick feber och huvudvärk, men jag var inte det minsta förvånad efter att ha jobbat sjukt mycket de senaste veckorna och dessutom varit ute på mässor och träffat mycket folk. Det kändes som att jag hade bäddat för en rejäl influensa, men efter några dagar såg jag likheten mellan mina symptom och malaria. Ytterligare några dagar senare låg jag och skakade i frossa på infektionskliniken i Gävle med 41,6 graders feber. Jag hade drabbats av plasmodium ovale, den ovanligaste av de fyra typerna av malaria, som kan ha en inkubationstid på upp till 12 månader och sedan återkomma många år senare. Det var första gången jag låg på sjukhus och jag var inte speciellt kaxig när febern var som värst. Men efter en effektiv behandling var jag snabbt på benen igen och efter några dagars återhämtning gjorde jag solopremiär i Ljusnan den 5 april. Jag körde park ’n play i Henriksfors och jag var precis lagom tidigt ute för att det skulle vara möjligt att paddla. Iskanterna i bakvattnet hade dragit sig tillbaka precis så mycket som krävdes för att man skulle våga köra. Jag körde några åk och gick upp för att sträcka på benen. När jag lite senare skulle köra igen fick jag sitta och vänta i en kvart på att ismassorna skulle sluta komma. Isblocken passerade kontinuerligt genom valsen och det var inga små isbitar utan 20-30 cm tjocka block som vägde flera hundra kilo. Körde ett till pass på samma ställe dagen efter och då lyckades jag lägga ner bilen helt på en väg över en leråker. Bilen stog så djupt i leran att det knappt gick att öppna dörren. Bonden i huset bredvid fick dra loss mig. Då var den premiären också avklarad.