Wednesday, August 6, 2008

Ett av mina värsta ögonblick

Under paddlingen på Ämån råkade jag ut för ett av mina värsta ögonblick under min paddlingskarriär. Vi hade kommit fram till Bössfallet som är en av de två svåraste passagerna på turen. Alla rekade och jag stod kvar nere vid bron och fotade när Julle, Anton och Daniel paddlade ner. De övriga stod också och tittade på och bestämde sig sedan för att bära forsen. Jag hade paddlat denna fors flera gånger tidigare och kört ett par olika linjer som båda fungerat bra. Själva kruxet i forsen är slutpartiet där vattnet kläms ihop i en smal passage mellan två vertikala bergväggar. Passagen inleds med en grytliknande vals som suger åt sig vatten från alla håll. Några meter bakom valsen finns en stor överspolad klippa mitt i ån. Mellan klippan och den högra bergväggen finns en smal skreva som är cirka en meter bred där mycket vatten spolas rakt ner som i ett hål. Detta ställe är väldigt otrevligt och potentiellt skulle det under vattenytan kunna sitta stockar och liknande som fastnat i den smala passagen. Till vänster om klippan är det ofarligt att paddla, det är bara väldigt grunt.

(Nedre delen av Bössfallet med valsen jag fastnade i och skrevan på höger)


På bilden ovan ser man valsen jag fastnade i och några meter längre ner på höger sida ligger den otrevliga skrevan. När det är lågt vatten går allt vatten genom skrevan och det går inte att paddla på vänster sida, där ligger då klippan bar.


(Skrevan på högersidan som jag spolades ner genom.)


Den enklaste vägen förbi denna passage vid detta vattenstånd är att paddla hårt vänster och skrubba över sten vid sidan om valsen (se Antons linje nedan). Jag har paddlat forsen flera gånger tidigare och har kört den linjen, men nu tyckte jag att den kändes lite för lätt. En betydligt svårare men mer elegantare linje vore att försöka boofa över valsen och därigenom slippa skrapa över stenar. Jag gjorde därför det ödesdigra misstaget att missbedöma min egen förmåga och hur svår valsen skulle vara att ta sig över. I övermod beslutade jag mig för att försöka med en svårare linje än nödvändigt.

(Daniel tog en linje i kanten av valsen mellan min och de övrigas.)

Jag gick upp till kajaken och paddlade ut. Jag kom lite snett på en sten i ett tidigt skede, men jag återfick kursen snabbt och kom in mot valsen ungefär i den riktning jag tänkt, men bakvattnet ovanför valsen gjorde att jag hade alldeles för låg fart och fallkanten ner mot valsen sluttade på ett sätt som gjorde det svårt att boofa. Jag gick därför alltför djupt ner i valsen och som effektivt stoppade min framfart och sög tillbaka mig ner i sidsurf. Valsen är av pour over-typ och jag fick vinkla upp kajaken i 90 grader samtidigt som jag gjorde ett mycket högt stöd. Precis efter att jag fastnade i valsen var jag ganska nära att komma ur den, men sedan sögs jag fast i botten och hade fullt sjå att bara stötta för att hålla huvudet över ytan.

I detta ögonblick gick många tankar genom huvudet. Om jag verkligen hade satsat på det hade jag kanske kunnat försökt röra kajaken på ett så aggressivt sätt att jag hade kommit loss ur valsen, men jag bedömde det som ganska sannolikt att jag då skulle komma ur uppochner och sugas ner i skrevan i denna position. Det kändes inte så lockande med tanke på att jag skulle kunna fastna i denna position i skrevan. Istället funderade jag på om jag skulle kunna ta emot en kastlina från den position jag var i. Min slutsats var att jag omöjligt skulle kunna ta emot den samtidigt som jag stöttade eftersom jag knappt med båda händerna på paddeln kunde hålla huvudet över ytan. Jag hörde rop från stranden om att hålla ut, men ingen lina kom så jag beslutade mig för att försöka få ett djupt andetag och sedan rycka kapellet och hoppas på det bästa. Jag hade då kämpat i minst 20 sekunder liggandes på ett högt stöd och kände hur musten började gå ur kroppen eftersom pulsen var på max samtidigt som det stänkande vattnet hindrade mig från att ta djupa andetag. Jag ville därför simma innan all kraft var slut så att jag skulle kunna hålla andan under vattnet om det krävdes.

Jag drog in luft, släppte paddeln och ryckte kapellet samtidigt som jag hamnade uppochner. Jag tog mig ur kajaken och kom upp till ytan i valsen. Precis samtidigt kommer en kastlina från stranden och jag greppar tag i linan i hopp om att de ska kunna dra mig till vänster om klippan i mitten. Strax därefter känner jag dock hur vattnet får grepp om mig och jag spolas rakt ner i den smala skrevan. Jag släpper repet och hoppas att det inte finns någonting jag kan fastna på under vattnet, för då kommer det vara kört. Lyckligtvis spolas jag rakt igenom och kommer upp till ytan nedanför skrevan, men samtidigt känner jag hur kastlinan har trasslat in sig runt min kropp trots att jag släppt den. Jag känner hur linan bromsar upp kroppen och plötsligt tar det tvärstopp och jag känner hur repet dras åt runt mitt högra ben i knävecket under knät. Ungefär samtidigt som jag spolades ner i skrevan släppte de kastlinan från land också, men den måste ha fastnat runt någon sten för repet håller mig fast helt stumt och min kropp trycks omedelbart ner under ytan. Jag ligger på mage med ansiktet precis över ytan och käner hur vattnet sprutar över min hjälm bakifrån. Jag tittar ner mot dem som sitter nedanför forsen i sina kajaker och skriker ett sista panikslaget "Hjälp" för att försöka få dem att förstå att jag sitter fast i repet. Just då tänker jag att nu rör det sig kanske om sekunder innan jag får huvudet under vatten och då är jag död inom ett par minuter. Dessutom visste jag att de skulle vara oerhört svårt för de andra att komma till undsättning eftersom det är fyra, fem meter höga klippor på båda sidor om forsen och mycket svårt att ta sig till min position. Troligtvis helt omöjligt att klara under en minut.

(Anton tog den enkla och säkra linjen hårt vänster över stenarna.)


Lyckligtvis handlar denna skräckfyllda situation bara om några sekunder för plötsligt känner jag hur repet släpper från benet och jag är fri och nere i poolen nedanför forsen. Det första jag gör är att förbanna mig själv för att jag kunde vara så otroligt dum att välja en svår linje när det fanns en enkel och säker väg nedför forsen. Det ska jag aldrig mer göra om. Kajaken har också tagit sig ner i välbehållet skick. Däremot är paddeln borta. Jag simmar in till stranden för att tömma kajaken och under tiden hittar de andra paddeln där den fastnat i forsen. Kastlinan sitter fortfarande fast kring klippan i mitten av forsen och sitter där än.

Det här var första gången på fem år som jag varit tvungen att rycka kapellet för att simma ur en farlig situation. Det är andra gången jag är med om en incident som nästan skulle kunna kallas en nära-döden-upplevelse eftersom jag vid båda dessa tillfällen insett att mitt liv varit i fara om inte situationen löst sig omedelbart. Kanske behövde jag en ny läxa om hur farligt forspaddling kan vara igen. Det är nästan 10 år sedan olyckan på Nya Zeeland då jag fastnade under en stock med huvudet under vattnet och hela kajaken vek sig dubbel. Då fick jag bryta knäleden åt fel håll för att ta mig ur kajaken och fick sy tio stygn runt ögat där jag hade slagit i stocken. Den olyckan var värre än det här men att sitta fast med enet benet i ett rep mitt i en kraftig fors är helt klart det värsta jag varit med om sedan dess. Jag tror dock inte att detta kommer att påverka min paddling negativt. Olyckan på Nya Zeeland avskräckte inte mig från att paddla utan har mer hjälpt mig som en påminnelse om vad som faktiskt kan hända. Det har varit en väldigt värdefull erfarenhet och jag tänker försöka att använda detta på ett positivt sätt också. Jag ska lära min läxa. Dels tänker jag skriva en mer detaljerad analys av händelseförloppet och redan nu tror jag att jag har fått ett par idéer om hur man skulle kunna träna inför en liknande situation.

2 comments:

Erik Westberg said...

Fy helvete vilken otäck upplevelse! Jag mins tydligt fallet sedan vi var där. Otroligt tacksam över att allt gick bra för dig. Bra att du skrivit ner händelsen redan nu. Och som sagt, en mer utförlig incidentrapport är säkert också bra för framtiden, och för oss som inte var med, men ändå borde lära oss något av det.

Bra blogg, kul att läsa om dina äventyr! Mer media åt folket!

eriksjos said...

Shit, Helt galet. Skönt att det gick bra!

Och kul att du bloggar igen!