Bussen är på väg

Igår öppnades VM officiellt av ett antal höjdare inom paddelsporten, bland annat ordförande i Europeiska kanotförbundet och generalsekreteraren i det Internationella kanotförbundet (ICF). Denna tävling är historisk i många avseenden och ett av dem är att det här är det allra första av ICF erkända världsmästerskapet i Freestyle. Sporten är alltså numera fullständigt integrerad i paddlingens formella organisation, vilket är en nödvändighet i det strävande som finns för att göra sporten till OS-gren.

En annan aspekt som gör detta mästerskap historisk är att det aldrig varit sådan oklarhet om var tävlingen kommer att hållas så nära inpå tävlingen. De rekordlåga vattennivåerna har prövat arrangörerna hårt men eftersom arrangemanget har ett brett folkligt och politiskt stöd har man lyckats övertala kraftbolagen att gå in och rädda tävlingen genom att släppa på extra vatten under fyra dagar. Det innebär att den första dagen viks till träning och att sedan tävlingsprogrammet komprimeras för att kunna klaras av under bara tre dagar. Efter den senaste veckans spekulationer känns det i alla bra att äntligen veta att Bussen är på väg och kommer att anlända till The Lorne Rapids i morgon bitti.

Den kanske allra största svårigheten på stora mästerskap som detta är att tävlingen oftast går på en våg som vi Svenskar aldrig tidigare har paddlat på. Dessutom är träningstiden man kan få på vågen ofta starkt begränsad till ett schema där tiden delas upp mellan alla nationer. På förra VM i Australien innebar det att vårt lag hade 20 minuters träning på VM-vågen varje dag. Det är extremt lite med tanke på att de lokala paddlarna har hundratals timmar på samma våg. Men samtidigt är detta och vattenproblemen något man måste acceptera eftersom det är en del av sporten. Ingen kan styra över vädrets makter och därför måste man vara beredd på även detta scenario.

Årets VM kommer att bli det svåraste någonsin. Med åtta år i landslaget bakom mig har jag aldrig varit med om något liknande. Det är en extremt svår psykologisk utmaning att veta att vi i övermorgon ska tävla på en våg vi än så länge aldrig ens sett i verkligheten. Ännu svårare blir det när man vet att detta är en av världens allra största flodvågor och att ingen av oss någonsin har surfat en lika stor våg. I morgon kommer vi att få vår första och enda träning på Bussätaren. Det kommer att bli det viktigaste träningspasset under min karriär. Det kommer att bli svårt och jag kommer att vara grymt nervös, men samtidigt är det det här vi har rest över Atlanten för att göra – surfa den beryktade Bussätaren och gå större än någonsin.